John McDougall etablerade år 1815 Ardbeg Distillery, men den faktiska produktionen startade 2 år senare. Destilleriet var i McDougall-släktens ägo fram till år 1977, då den ekonomiska krisen på 70-talet hade tagit ut sin rätt och man tvingades sälja till Hiram Walker. Under 80-talet hade destilleriet stora ekonomiska problemen var mer eller mindre stängt under perioder. År 1996 var det dock slut och man lade ned det, bara för att öppna igen året efter. Då hade Glenmorangie Plc köpt Ardbeg och investerade stora summor i destilleriet. Destilleriets flaggskepp är Ardbeg Ten men idag finns även flaskor som Uigeadail, An Oa och Corryvreckan i deras core range.
Före licensieringen av destilleriet brändes i lönn även på Ardbegs marker. Men efter 1815 gällde det att synas från sjövägen. Kustfartygen skulle hitta hit med leveranser och för hämtning av fat till blendedproducenterna på fastlandet. En egen kaj är en förutsättning.
Ägare till alla ’The Kildalton Three’ var egentligen godsägaren John Ramsay, men 1922 behövde han pengar. Alexander McDougall Ltd köpte loss destilleriet för 19.000 pund ca 1,2 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde. Trots intresset för whiskyn från blendedindustrin har Ardbeg varit en av brickorna i det internationella spelet som bedrivs av de stora dryckeskonglomeraten och följt med till olika ägare som en del av inkråmet.
Detta ända till 1997, som är ett märkesår för den allt större skaran av Ardbeg-älskare. Destilleriet var stängt under depressionen men hankade sig fram till 1981 när det stängdes ner under 1980-talet. Under tiden fram till den slutliga(?) försäljningen 1997 tjänade Ardbeg förutom som leverantör till blendedindustrin även som reservdelsleverantör till Laphroaigs i full gång varande destilleri med samma ägare. Men iI lagerhusen ruvade Ardbeg på en slumrande skatt. När Alllied Lyons slutligen beslöt sig för att sälja Ardbeg saknades inte köpare.
Ardbeg är ett bra exempel på vad utländskt kapital har åstadkommit med gamla nerkörda destillerier, både utseendemässigt och innehållsmässigt. Inte undra på att de annars så självbelåtna skottarna ändå ser välvilligt på allt utländskt intresse för sin nationalklenod.
Glenmorangie köpte och skapade sig omedelbart ett gott namn på ön genom intensiva investeringar redan från början. Den egna mältningen var nerlagd sedan 1980. Det gav plats för besöksverksamheten och för kaféet Old Kiln redan inom ett år efter köpet. Man buteljerade 1975 och 1978 års produktion och blev åter en kultwhisky redan innan produktionen under den nya regimen kunnat börja buteljeras.
Redan 1999 bildade man också Ardbeg Committe, en fanklubb för de som åtagit sig att sprida kunskapen om Ardbeg och dess fördelar till ännu ovetande. I dag har kommittén 120.000 ledamöter.
Ed Dodson – från då också Glenmorangieägda Glen Moray – var mannen bakom återställandet av det nedgångna destilleriet till en fungerande produktion. På mindre än ett halvår var man i gång – och har varit sedan dess. Från början efter återstarten var blendedleveranserna hälften av produktionen. Numera är produktionen huvudsakligen single malt. Huvudsakliga faten var och är ex-bourbon även om man har haft mycket roligt med andra ekfatsvarianter – t.o.m. i rymden!
Man har först ökat kapaciteten till årliga 1,3 miljoner liter. Fr.o.m. 2021 har man dubblerat pannorna till fyra och kan nu producera dubbelt upp, ca 2,5 miljoner liter. Mickey Heads, som togs från destilleriet på grannön Jura, och varit destillerichef under större tiden efter återuppväckandet har nu pensionerats och efterträtts av Colin Gordon, i sin tur kommen från Diageo-grannen Lagavulin.
Den befintliga standardutgåvan Ardbeg Ten kom tio år efter övertagandet. Ardbeg Supernova lanserades 2009 som den mest rökiga whiskyn över huvud taget. Den slogs då med Bruichladdichs Octomore om epitetet och har gjort det sedan dess. Supernovan har hållit sig till sina 100 ppm fenoler och har numera gett upp kampen. Bortsett från denna rökjättarnas kamp är Ardbeg en av de ordinära rökbombernas rökbomb med en ppm-nivå numera runt 55. Ardbegs standardsortiment omfattar Ardbeg Ten, fantastiska Uigeadail, Corryvreckan och sedan några år tillbaka även An Oa. Senaste tillkomsten till standardsortimentet är Wee Beastie från 2020. Man har därmed tagit tjuren vid hornen och anger öppet och stolt åldern på en femårig whisky, Wee Beastie.
Ardbegs karaktär efter övertagande och återstarten 1997 har danats av Dr Bill Lumsden. Han var vid tiden för Glenmorangies övertagande destillerichef där. Strax därefter fick han med placering på huvudkontoret i Edinburgh en av whiskyvärldens längsta titlar, ’Director of Distilling, Whisky Creation and Whisky Stocks’. Varje försök till översättning skulle banalisera denna eleganta titel.
Ardbegs ägare Glenmorangie ägs i sin tur av franska lyxföretaget LVMH, en konkurrent till drinkjätten Diageo. Denna jätte äger förutom blenden Johnnie Walker också ett trettiotal maltdestillerier i Skottland och är därmed den absolut störste intressenten i skotsk whiskyproduktion. Inte nog med det. LVMH:s dryckesdivision ägs i sin tur till 34% av – just Diageo! En inte helt konfliktfri komplikation.
Som framgår av texten är Ardbeg ett av mina favoritdestillerier på Islay, trots en och annan miss genom åren. Jag tänker då på Blasda och alltför många glada lagringsförsök. En standardwhisky som Ardbeg Ten och ett överkomligt flaggskepp som Uigeadail förlåter mycket. Särskilt som kärnsortimentet fyllts på med An Oa.
Text: Håkan Lind
Uttalas: Aard-beg, med jämn betoning
Startades: 1815 av John McDougall
Nuvarande ägare: LVMH, Frankrike via Glenmorangie sedan 1997
Kapacitet: 2,5 milj. liter alkohol
Mältning: Ingen egen
Mäskkar: 4,5 ton
Jäskar: 6 × 23.000 liter
Jäsning: 56 timmar
Svagspritspannor: 2 × 18.270 liter
Fylls till: 65%
Starkspritspannor: 2 × 16.257 liter
Fylls till: 77%
Klipp: Relativt lågt, 72-62%
Karaktär: Hårt torvrökt (55 ppm), lätt till medeltung
Destillerichef: Colin Gordon sedan 2021
