En av de främsta orsakerna till att en uppgift som lätt kunde tagit flera år ändå klarades på fem månader var Bruichladdichs förre ’brewer’ Duncan McGillivray. Han hade tjugo år i destilleriet bakom sig och kunde varenda skruv, varenda del av utrustningen och hade dessutom en betydande kunskap om råvaran kornet. Mark trodde mer på kornets egenskaper som smakbärare än någon annan. Han ifrågasatte den allmänna meningen att minst 70% av smaken i en whisky kommer från faten. Möjligen hade han fått sina tankar från Duncan MacGillivray.

Den förre Springbankdirektören Gordon Wright lockade den levande legenden och destillerichefen Jim McEwan över viken, från 35 år på Bowmore till det ännu oskrivna projektet Bruichladdich. Trojkan Reynier/Coughlin/Wright blev i ett andetag den nya – och synnerligen framgångsrika skulle det visa sig – trojkan Reynier/McEwan/MacGillivray.

Det är svårt för en utomstående att bedöma vem som varit mest bidragande till framgången efter nystarten: Mark Reyniers strategi, Duncan MacGillivrays kännedom om varje liten del i utrustningen och lokalerna eller Jim McEwans näsa och engagemang. Helt klart har Jims ande i alla fall varit synonym med Bruichladdich under åren efter nystarten. Men det var tack vare Duncan som den underbara natten i juni 2000 då man fick fram de första dropparna inte fick vänta till 2001. På trappan hade uppmuntrande ortsbor den morgonen efter satt en korg med the och scones till nattens hjältar.

Redan 2012 hade Bruichladdich blivit en vinstmaskin och vuxit till öns störste arbetsgivare. Finansiärerna kände att det var dags att kamma hem vinsten. Trots Mark Reyniers motstånd blev Bruichladdich franska Rémy Cointreaus för 58 miljoner pund, en nära tiofaldig utväxling på bara 12 år. De som upplevde de första pionjäråren säger att det i dag är en annan anda i företaget, inte lika familjär men kanske nödvändig. I dag är man 80 anställda och öns störste arbetsgivare, på väg mot hundra. Remy Cointreau kunde inte bidra med industriella lösningar för whiskyframställningen men de kunde erbjuda nödvändigt kapital för ytterligare expansion.

De 1,4 miljoner liter på fat från 70-, 80- och 90-talen som ingick i köpet var mer än en hel dåtida årsproduktion. Här fanns oändliga möjligheter till blandningar med den återuppväckta produktionen. Här fanns också grunden till varför Bruichladdich efter återuppståndelsen inte varit så fokuserat på att göra en stor sak av sin första tioåring. Och varför de arbetat för en transparens när det gäller innehållet som motsats till den skotska whiskyindustrins rigida hållning till åldersangivelsen där den yngsta beståndsdelen är avgörande för whiskyns ålder, hur liten den beståndsdelen än är.

Den väl skyddade innergården omgärdas av shop, buteljering, kontor.

Man har valt att lagra på fat med en osedvanligt hög procent – 68,5 mot normala 63,5% (varför lagra mer vatten än man behöver?). Man har också valt att så småningom buteljera aldrig lägre än 46%, också ett val som bidragit till den smakrika karaktären.

Av dagens tio Islay-destillerier är det endast Kilchoman som kan beteckna sig som ett ”farm distillery”, där alla delar av produktionsprocessen från korn till flaska finns inom det egna företaget. Bruichladdich saknar mältningen men planerar att ta hem den för att därefter vara 100% Islay, åtminstone för en del av produktionen.

Av de ursprungligt ansvariga för Bruichladdichs återuppståndelse – Mark Reynier, Duncan McGillivray och Jim McEwan – är ingen kvar i dag. Mark försvann i samband med försäljningen, Jim pensionerade sig för fem år sedan (även om han nu ägnar tiden åt Ardnahoe) och Duncan avled 2020 efter sex år som pensionär. Men de som har den närmaste påverkan på whiskyn är folk som anställts av Duncan, Mark och Jim.

Av någon anledning har destilleriet fallit till föga och producerar även gin, The Botanist. Sådana avsteg som gin eller vodka är inte ovanliga bland nystartade destillerier. Den spriten kräver ingen längre lagring och kan alltså förränta sig snabbbare.

Bruichladdich är – som lätt kan förstås av texten – ett av mina favoritdestillerier på Islay. Tre olika karaktärer – orökt Bruichladdich, hårdrökt Port Charlotte och maximalt rökt Octomore (upp till 309 ppm!!!), aldrig svagare än 46%. Om man – av någon anledning – skulle vilja ha en rökfri afton behöver man inte lämna Islay. En Classic Laddie är gott nog.

Text: Håkan Lind, redigering Bjarne Kristiansen