Som flera av Islays destillerier lagrar inte Lagavulin merparten av sina fat på ön. Whiskyn lämnar Islay numera i tankbilar för att mogna på fastlandet. Det är också där Master Blender Craig Wilson har sin bas liksom den kommersiella styrningen. På ön ansvarar numera Jordan Paisley för att råspriten håller den önskvärda kvaliteten – och kvantiteten.

John Johnston startade destilleriet 1816. 1852 övertogs det av John Graham som då också drev Laphroaig som förmyndare under ett antal år. 1867 övertogs Lagavulin av James Logan som sedan introducerade sin systerson Peter Mackie, ”Restless Peter”, som arvtagare 1890. Då hade han redan egen whiskyagenturfirma i Glasgow.

Restless (bråkige) Peter var en envis ägare, men i granndestilleriet Laphroaigs Ian Hunter mötte han sin överman. Peter Mackies agentur hade under hela 1800-talet varit agent för Laphroaig men på villkor som inte Ian Hunter kände sig nöjd med när han blev varse. Agenturen sades upp vilket Peter Mackie i sin tur inte var nöjd med och ett riktigt krig startade.

Den som har turen att få gå en tur i något av destilleriets lagerhus med legenden Ian McArthur kan skatta sig lycklig. Inte bara för att han låter dig dra upp en ordentlig dram ur ett fyrtioårigt fat, han delar gärna med sig av lagerhusens hemligheter i övrigt. Inklusive tipset att avsluta dagen med ett glas 16-årig Lagavulin. I hemmet.

Restless Peter försökte köpa Laphroaig utan att lyckas, köpte över en stillman utan att därmed komma över hemligheten med Laphroaigs smakprofil, han ledde t.o.m. om vattenflödet till Laphroaigs destilleri men förlorade tilltaget i rätten och fick återställa det. Till slut byggde Peter det destilleri, Malt Mill, som i detalj kopierade pannorna från Laphroaig. Men ingenting lyckades. Malt Mill höll dock ut fram till 1962 innan det stängdes och revs. Någon del användes dock fortfarande för Lagavulin. Besökscentret ligger i en gammal Malt Mill-byggnad.

Blenden White Horse var Peter Mackies påfund och 1924 ombildades bolaget till White Horse Distillers som blev ägare till Lagavulin. Efter ytterligare någon ombildning har destilleriet så småningom blivit en del av Diageo då det bildades 1997. Det här har borgat för ganska stabila ägarförhållanden under lång tid på senare tid. 1974 avvecklades naturligt nog mältningen.

Också Diageoägda Port Ellen Maltings sköter den delen effektivare. Som för alla destillerier blev 80-talet en mardröm. Produktionen fick dras ner till ett minimum innan den åter kom i gång på 90-talet. Den tidigare produktionsminskningen kom att straffa sig efter millenieskiftet då Lagavulin saknade tillräckligt med lagrad whisky för att kunna upprätthålla distributionen av sin standardutgåva, 16 yo.