”Efter att ha varit försvunnet i 40 år har Port Ellen återuppstått som destilleri!”

Färjan från Kennacraig till Islay svänger in i bukten Kilnaughton Bay just före landningen vid färje-läget i samhället Port Ellen. Då syns föröver, öster om den vida sandstranden de typiska, numera vita whiskylagerhusen med PORT ELLEN i stora svarta bokstäver. Intill sticker också de karakteristiska pagodtaken upp på den kölna som gjort tjänst i destilleriets tidigare liv, ett liv som avslutades 1983.

Bakom de här byggnaderna reser sig, sedan början på 1970-talet, mycket större byggnader av industriellt snitt. Det är Port Ellen Maltings mältningsanläggning, Diageos kapacitet för att försörja många av öns destillerier med malt enligt önskade specifikationer.

Nu har en ännu modernare byggnad med glasfasad mot havet ha tagit form just väster om lagerhusen och dessutom ha tagits i bruk. Härinne finns whiskyframställningens produktionsprocess med de två stora pannorna som mest spektakulära objekt.

I anslutning har ett besökscenter byggts, något som aldrig tidigare funnits på detta destilleri. Men numera är ett besökscenter ett måste för varje maltdestilleri med självaktning. Efter att ha varit försvunnet i 40 år har Port Ellen återuppstått som destilleri! Och därigenom blivit Islays tionde aktiva destilleri.

I det upphaussade läge som whiskyindustrin fortfarande befinner sig i, efter trettio år sedan vändningen, har inte minst Diageo hakat på för att återuppliva såväl Port Ellen som höglandsdestilleriet Brora. De två är föremålen för det £35-miljoners investeringsprogram som presenterades 2017.

Som många andra historiska whiskymärken daterar sig ursprunget för Port Ellen till 1825 eller kring den tiden då destillerierna såg till att uppfylla de krav som stipulerades för att de skulle betraktas som lagliga och därmed etablerade.

När Port Ellen producerades i början på 1980-talet bedömdes den inte vara någon av koncernens allra mest värdefulla whiskyn. Tvärtom var det den som man bedömde lättast kunde undvaras i den situation som då uppstod, då överproduktionen slog hårt mot whiskyindustrin. Det som så småningom skulle bli Diageo hade Caol Ila och Lagavulin förutom Port Ellen att hantera på Islay. Senare tider säger att Port Ellen är en ’late bloomer’. Vid tiden för behov av att reducera kapaciteten fanns som äldst en 16-åring (efter den första återstarten 1967) och då hade den inte hunnit blomma ut för fullt.

”Port Ellen fanns inte
mer som destilleri…”

Port Ellen lades 1983 inte enbart i en malpåse. Utrustningen monterades ned och såldes. Byggnaderna kom att användas för lagring av Diageos övriga Islaymärken som Lagavulin och Caol Ila. Och för mälteriets kontor. Port Ellen fanns inte mer som destilleri. Det fanns således inget att återuppväcka när Diageo 2017 bestämde sig för att rekonstruera Port Ellen, inte som Bruichladdich år 2000 eller Ardbeg några år tidigare. För att få liv i Port Ellen krävs ny byggnation och ny utrustning. Nu har det även tillkommit ett besökscenter, något som Port Ellen saknat under åren som enbart mälteriföretag.

Uppgiften var sagd att bli ett återuppväckande av den whisky som producerades senast och som alltså visat en sådan utveckling, speciellt på ”äldre” dar. Med utrustning som ansluter till den som en gång fanns, dvs det ena pannparet medan ett andra pannpar av mindre format skall användas för mer experimentella recept.

Det finns gott om dokumentation om såväl byggnader, utrustning som recept och det finns fortfarande folk kvar som jobbade på destilleriet innan det stängdes. Ett av Lagavulins mest kända ansikten, Iain MacArthur, är en av dem som började sin bana på Port Ellen. Och inte minst finns det facit, i form av Port Ellen-whisky i lagerhusen, för att jämföra med om man lyckas få fram en whisky av samma kaliber som tidigare.

Den whisky som har kommit att älskas av så många, som har betecknats vara en ’late bloomer’, var en rökig i samma härad som Caol ila och Lagavulin (35 ppm) och som lagrades i såväl ex-bourbon som i sherryfat (i proportionerna 80-20%). Den whisky som nu finns i lagerhusen är minst 40 år gammal i den mån den inte är buteljerad och som en ’late bloomer’ blir den ändå svår att jämföra med den whisky som tidigast 2033 kommer att uppnå den tidigare så viktiga tioårsåldern.

Nya Port Ellen har två par av kopparpannor där man kommer att producera spriten som ska läggas på faten. Det större paret (Phoenix) ska sköta den huvudsakliga produktionen, medans de två mindre pannorna är till för experiment.