Den enda buteljeringen som destilleriet gjorde var Distiller’s Edition, årligt bidrag till Diageos serie med Classic Malts från sex-sju utvalda destillerier i Diageos sfär. Caol Ilas bidrag var slutlagrad på muskatfat, på senare tid på olorosofat.

Distiller’s edition är 43% liksom senare standardutgåvan 12 yo. Dåvarande managern Billy Stitchell arbetade hårt för att få lansera en single malt från destilleriet. Till slut fick han hjälp av sinande lager hos Lagavulin. Med begränsad tillgång till deras sextonåring (beroende på 1980-talets neddragna produktion) behövde Diageo en tillfällig ersättare. Så 2002 buteljerades den första single malten i standardsortimentet, 43-procentiga Caol Ila 12 yo. Den gick omedelbart i topp på olika bedömningar bland experter. Under en tid därefter fanns Caol Ila som en verklig doldis och som sådan ett mycket prisvärt insidertips från de verkliga kännarna.

Det är märkligt att Caol Ila har samma specifikation på malten som systerdestilleriet Lagavulin från Islay. Detta antyder kanske hur lite maltspecifikationen betyder för smak och karaktär. Och hur mycket reflux betyder (och hur mycket fyllnadsgraden av spritpannorna betyder för refluxen). Refluxen vid destilleringen ger en större möjlighet till kopparkontakt vilket i sin tur ger en lättare, fruktigare whisky. Ju mindre fyllnadsgrad av pannan, desto mer reflux. Caol Ila fyller pannorna till ca hälften medan den avsevärt tyngre, oljigare Lagavulin nästan fyller sina pannor helt.

Nu har Diageo byggt nya besökscenter. Caol Ila blir en av de fyra hörnstenar i Diageos satsning på turism tillsammans med Glenkinchie (nära Edinburgh), Clynelish (Highlands) och Cardhu i Speyside. Den satsning som nu har genomförts är en del av den största enskilda investering som någonsin gjorts inom Skotsk Whiskyturism. Besöksverksamheten har inte varit Caol Ilas bästa gren.

Inte så att du varit ovälkommen men känslan har mer varit att komma till en fabrik än till en hanverksframställd whisky. Det har det blivit ändring på det. Caol Ila har också Islays mest kända pannhus att visa upp, inte för produktionen – med Islays största och högsta pannor – utan också för den magnifika vyn mot grannön Jura med dess The Paps. Ett tidigare lagerhus blir basen i mottagandet. De flesta faten lagras numera på fastlandet. På Islay finns bara något tusen fat med äldre Caol Ila.

Tidigare besökscentrat hos Caol Ila hade mer känslan av ett
väntrum än välkomnande reception. Knaper shop och inga
förfriskningar. Diageos destillerier har heller inga egna hemsidor
på nätet. 2021! Trots en marknadsföringsbudget på 17
miljarder bara för Johnnie Walker. Men förändringarnas tidevarv
är inne även hos Diageo.

Idag är Caol Ila nästan dubbelt så stor i produktion som tvåan Bunnahabhain. Kapaciteten är 6,8 miljoner liter ren alkohol årligen. Tre lastbilar varje dag året runt levererar malt från Port Ellen, rökt till 37 ppm fenoler. En finished Distillers’ edition och en NAS Moch, en 18 åring och en 25-åring kompletterar i stort sett Caol Ilas relativt begränsade sortiment. Bra lagringsvolymer ger hopp om framtida tillgång till vällagrad whisky.

Som framgår av texten är Caol Ila ett av mina favoritdestillerier på Islay – trots den industriella framtoningen och den försiktiga alkoholstyrkan på 43% gör man en synnerligen smak- och rökrik standardutgåva.

Text: Håkan Lind, redigering Bjarne Kristiansen