2006 i december fylldes de första faten – bourbonfat av bästa kvalitet från Buffalo Trace i Kentucky – och redan i slutet av 2009 kunde den första flaskan Kilchoman släppas. Fyllningar på sherryfat av bästa kvalitet från Bodega Miguel Martin i spanska Jerez skulle följa därefter.

Kvaliteten blev över förväntan för en så ung whisky. Första gången jag kom i kontakt med Kilchomankändes ordet ”lillgammal” som den bästa beskrivningen av sinnenas möte. Maltwhisky utan åldersangivelse (s.k. NAS) har funnits sedan länge här och där, men Kilchoman lyfte företeelsen till en helt ny nivå. De flesta nya destillerier producerar gin parallellt med whisky för att få i gång kassaflödet snab-bare än whiskyn kan med tanke på minimigränsens tre års lagring. Så icke Kilchoman. Anthony ville fokusera helt på whiskyn och kunde efter hand släppa den ena utgåvan efter den andra som alla tagits väl emot. Då – och nu – är varje droppe för egen buteljering av single malt.

Blendedindustrin göre sig ej besvär. Att få fram ytterligare fem miljoner pund (ca 60 miljoner kronor) – utöver den första – för att bygga upp lagret av whisky till önskad ålder och bygga upp en försäljningsorganisation för en whisky som inte fanns borde vara än värre. Men Anthony lyckades även med det, visserligen till priset av majoritetsbestämmandet i företaget. I dag finns ingen majoritet på enskilda händer eller familjer.

Kilchoman – och det allra nyaste, Ardnahoe – är de enda som ägs av skottar. Resten är det utländskt kapital bakom. Familjen Wills äger ”bara” lite mer än en femtedel av aktierna men är ändå dominerande i kraft av sitt namn, sina insatser och sina kunskaper. Nu jobbar hela familjen där, grundaren Anthony som ansvarig för sortiment och fat, hustrun Kathy som administratör samt sönerna George, James och Peter alla i den framgångsrika säljorganisationen.

När Rockside Farm blev till salu 2015 slog Anthony till och Kilchoman kunde bli ett äkta farmdestilleri. Nu kunde man helt och fullt leva upp till devisen ’From barley to bottle’ (Från korn till flaska) inom företaget. Den ökade försäljningen gör ändå att bara 20% av malten är egenproducerad. Resten kommer från mälteriet i Port Ellen.

När Anthony Wills tappade de första dropparna Kilchoman på 200 fat 2006 var han helt nöjd med en produktionsvolym på 50-100.000 liter ren alkohol årligen. Det skulle räcka till mer än 200.000 flaskor. Och det skulle räcka till en tillräcklig lönsamhet för det lilla destilleriet. Den väl tilltagna kapaciteten i förhållande till försäljningsvolymen ger utrymme för en lageruppbyggnad som bådar gott för kommande år. Inte alla maltdestillerier har förmågan att sälja mindre än de producerar.

De senast fyra redovisade åren har lagervärdet ökat med 80%. Förhoppningsvis är lageruppbyggnaden en medveten strategi för att spara till kommande 25- eller 30-åringar. Efter alla framgångar, och efter att hela familjen blivit engagerad, har ambitionerna ökat. Aptiten har växt medan man ätit. Kapaciteten har fördubblats, senast sedan januari 2020. Men fortfarande – med nuvarande möjlighet till 460.000 liter årligen – är Kilchoman öns minsta destilleri.

Kilchomans är rökig (upp till 50 ppm), NAS och alltid minst 46%+. Den har en särskilt eftersträvad arom, pga kopparkontakten i mindre pannor och industrins längsta (längre än Ardnahoes?) kondensrör, längre jäsningstid (120 timmar), långsammare destillation, prima fat (first fill) för lagring på såväl bourbon barrels som sherry butts. Och framgångarna talar för att Anthony och hans säljorganisation har haft rätt. Anthonys strategi har varit att inte ha för många standardutgåvor, inte för spretigt sortiment. Kärnsortimentet, ”core range”, består av fyra: Machir Bay, Sanaig, Loch Gorm och 100% Islay, alla högt lovprisade och alla unga men med olika karaktärer.

Kilchoman är – som lätt kan förstås av texten – ett av mina favoritdestillerier på Islay. Kvalitet i varje utgåva trots mycket ungt. Verkligen en lillgammal whisky!

Text: Håkan Lind