Laphroaig är trots sin framtoning och extroverta position på marknaden alltså också något av öns mystiker. Alla är överens om dess rökiga profil som många andra på ön, men Laphroaig lägger därtill en tjärsmak som de är ensamma om. Smakprofilen har varit mycket eftersökt bland avnämarna i blendedproduktionen.

Två forskande whiskynördar anser sig säkra på sin sak att Laphroaigs destilleri startade 1826, men firman själv anger 1815 som sitt födelseår. Skulle destilleriet vara licensierat 1815 som man själv hävdar var det i så fall med de rekordunga entreprenörernsbröderna Johnston Donald, 24 år och Alexander 12 år!

Mer troligt är att de dokument som visar 1826 är de riktiga. De ger dessutom destilleriet en chans att högtidlighålla sin redan avfirade 200-årsdag vid ytterligare ett tillfälle. För övrigt anses det allmänt troligt att destillering på de ägor som kom att bli Laphroaigs började betydligt tidigare än 1815, men då olagligt som brukligt på Islay. Alexander sålde på 1830-talet sin del till Donald för 350 pund och for till Australien. 1847 föll Donald i en kokande vörttunna och dog två dar senare. Det sägs att ingen kunde få en så härlig död.

Sex av pannorna i Laphroaigs pannhus (den sjunde skymtar något i förgrunden). Den första delen i destilleringen, sk foreshot, tar 45 minuter hos Laphroaig mot mer normala 15 minuter hos andra. En av avvikelserna som påverkar smakprofilen. Man skymtar här att de avledande kondensrören strävar uppåt från pannorna, också en ovanlighet.

Destilleriet gick via krångliga vägar i släktled efter släktled tills slutligen den nära släktingen Ian Hunter kom. Efter en lika krånglig arvstvist kunde han ta över och blev sedan en legendarisk ledare under 1900-talets första hälft. Han höll inte bara sina anställda i en järnhand. Han var också framgångsrik marknadsförare och lyckades sälja Laphroaig som medicinalelixir till USA under förbudstiden. Det var den enda whisky som lyckades passera de kinkiga tullarna.

Produktionen hade mest varit till blended men Ian ville öka andelen single malt. Agenten Peter Mackie ansågs ha ett för bra avtal som Ian ville avveckla. Peter Mackie eller ’Restless’ Peter som han kallades, som faktiskt ärvt intilliggande Lagavulin, ville å sin sida ta över Laphroaig. Dess smak var omtyckt och efterfrågad bland blendedtillverkarna. Restless Peter rustade för ”krig”. Först slogs man om vattnet till Laphroaig.

Restless Peters tilltag att leda om fåran och strypa tillgången från Kilbride Reservoir gillades inte av rätten. Då försökte i stället Restless Peter att kopiera sin konkurrent, Han köpte över en stillman – med hemligheterna trodde man – och byggde upp ett identiskt destilleri vad utrustningen beträffade. The Malt Mill kom till men blev aldrig en riktig framgång och försvann så småningom. Laphroaigs smakprofil förblev unik.

Under hela första hälften av 1900-talet kom Laphroaig att leva kommersiellt lyckligt under Ian Hunter, den siste utlöparen i grundarfamiljen Johnston. Han dog barnlös 1954 och överlämnade Laphroaig och dess hemligheter till Elisabeth ”Bessie” Williamson, en trotjänande kvinna vars fulla koppling till den stränge Ian förblivit helt outforskad. Även hon blev barnlös men hennes ande svävade fortsatt och tacksamt över destilleriet resten av seklet.

En av hennes efterföljare, Iain Henderson kom under fjorton år att föra Laphroaig till än högre höjder. Det var Iain – och Jim McEwan från Bowmore – som var de främsta ambassadörerna för single-maltens framgångar långt utanför Skottlands gränser. Denna framgång bidrog till att hela whiskyindustrin att resa sig ur den djupa efterfrågenedgången på 1980-talet.

Laphroaig kom i amerikansk ägo efter ”Bessie”. Via flera krångliga vägar så blev så småningom den japanska drinkjätten Suntory att bli ägare till amerikanska Beam. Därför är nu, sedan 2013, Laphroaig kusin med Islay-kollegan Bowmore, Glen Garioch, Ardmore och Auchentoshan förutom blenden Teacher’s.