Vägen till Bunnahabhain har inte varit en av Islays bästa. Den byggdes senast 1960, men den är föremål för en del av sydafrikanske ägaren Distells tre-års program för omformning av destilleriet. Hittills är det ”bara” 10.000 besökare som hittar – eller vågar – ta sig hit varje år, det i särklass minsta antalet av öns samtliga destillerier.

Bunnahabhain har en historia som på flera sätt skiljer sig från de andra destillerierna på Islay från 1800-talet. Destilleriet byggdes inte upp av en familj utan av ett bolag, The Islay Distillery Company. Bolagets grundare var James Ford, en vinhandlare från Edinburgh, James Watson Greenlees från Campbeltowns mest framstående whiskyfamilj och William A. Robertson, en whiskygrossist från Glasgow.

Bolaget fick en lyckad start men redan i slutet på 1880-talet mattades efterfrågan vilket gjorde att de gick samman med William Grant i bolaget Highland Distillers. Det bolaget kom att äga Bunnahabhain ända till 1999 medan andra Islay-destillerier gick igenom ett flertal försäljningar. Den stabila ägarsituationen kunde dock inte klara destilleriet från behov av tidvisa nedstängningar. Under den stora depressionen på 30-talet, under andra världskriget och under början av nedgången i början av 1980-talet blev det malpåse och vid en del andra perioder har man tvingats köra på sparlåga. Man skall betänka att nästan femtio nya destillerier växte upp mellan 1870 och 1900. Bara hälften av dessa finns kvar i denna dag.

Det geografiska läget var då, som nu, mins sagt isolerat i det nordöstra hörnet av ön en bit bortom allfarvägarna. Från början klarades all kommunikation sjövägen med hjälp av den egna piren. Man fick efter hand bygga en väg fram och man fick bygga arbetarbostäder med egen skola. Men läget gav också skydd för Atlantens vrede med en naturlig hamn och en fantastisk utsikt över grannön Jura med bergsformationen The Paps. Byggnaderna blev viktorianskt imponerande och kapaciteten en av de större både på Islay och i Skottland som helhet.

Edrington som övertog destilleriet 1999 sålde det vidare 20203 till Burn Stewart, dotterbolag till CL Financial, ett Trinidadbaserat spritbolag. Både Bruichladdich– och Ardbegförsäljningarna runt senaste sekelskiftet omfattade även ungefärligen en årsproduktion i lagrade fat. Bunnahabhain köptes däremot enbart som en produktionsresurs. Inte många fyllda fat följde med affären. Det var ett misstag som i möjligaste mån fick repareras i efterhand genom tillköp.

Ägarbolaget blev ett rov för finanskraschen 2008 följt av ett antal år utan strategisk ledning. Det ledde till högst varierande utnyttjande av öns tredje största produktionskapacitet. 2014 övertogs Burn Stewart med Bunnahabhain av dess sydafrikanske distributör, Distell. Av det omfattande omdaningsprogrammet att döma var förändringen lyckosam.

Marknadspositioneringen var från början klart uttalad: Ingen single malt. Whiskyn var helt ämnad för blendedtillverkarna med en kapacitet av 900.000 liter alkohol per år, vilket var en av Skottlands största vid den tiden. Kapaciteten har successivt ökats till den nuvarande nivån på 3.500.000 liter.