Islays spännande historia

Islay är den sydligaste ön i Inre Hebriderna. Den är inte större än halva Öland. Whiskyturismen drar numera mängder av skandinaver till Islay, men skandinaver på Islay är verkligen inget nytt. Tvärtom finns det gott om fornnordiska rötter på ön liksom i hela den hebridiska övärlden. Det gaeliska språket – som är ursprungligt – har 1800 ord från fornnordiskan men bara 20 ord med ursprung i engelskan. I dag tar norrmännen E6:an söderut genom Sverige, över Öresundsbron och vidare genom Danmark för att ta sig till kontinenten.

De norska vikingarna hade sin naturliga väg via Hebriderna för att ta sig till Bretagne och söderut. Det var en av anledningarna till att norrmännen dominerade Islay ända till 1100-talet, ända tills Somerled av klanen MacDonald slog tillbaka nordmännen. Sonen John etablerade sig på Hebridernas drottning, det bördiga Islay, antog titeln Lord of the Isles och lyckades pejla stämningar för att förstå vem som skulle avgå med segern vid strid om skotska kronan. Detta ledde så småningom till att Islay kom att bli ett eget litet ”kungadöme”.

Hans närmast kungliga dignitet gav honom namnet John I men av öborna kallades han Good John eftersom hans styre under 1300-talet var den fredligaste tiden på mycket länge. Den relativa fred som rådde under hans långa regeringstid skulle dröja länge innan man fick uppleva igen. Arvet efter John krävde inte bara kraft utan även talang att förvalta, något som efterföljarna saknade. De hade inte de rätta talangerna för att skapa och upprätthålla de allianser som behövdes och ju mer tiden gick desto mer stridigheter blev det mellan olika klaner.

Klanen MacLean från näraliggande Isle of Mull hade länge ett intresse av bördiga Islay. Uppgörelsen med dem, som Good Johns arvingar vann, fick skotske kungen att tröttna på klanstriderna där och beslöt sig för att krossa MacDonalds. Slottet Dunyvaig – invid nuvarande Lagavulin och som då hade övertagit Finnlaggans roll – pulvriserades i början av 1600-talet av kungliga styrkor för att aldrig återställas.

1900-talets första hälft var full av problem. Först en kris för den skotska whiskyn som svallvågor efter bröderna Pattisons lurendrejeri (eller kreativa marknadsföring), världskrig, förbudstid i Amerika och depression. Något decennium efter andra världskriget försökte man göra Islay till en turistmagnet. Engelsmännen började frekventera de spanska och portugisiska solkusterna. På Islay fanns ju också lockande sandstränder och dessutom lugn och ro.

Tyvärr höll inte badvattnet den temperatur som behövdes, inte ens golfströmmen hjälpte. Dessutom var regnstatistiken nedslående. Islay är om inte isolerat så tämligen svårtillgängligt. Kanske är det en av anledningarna till att inte många utrikes födda finns skrivna på ön trots att de allra flesta destillerierna numera är i utländsk ägo.

Gaeliskan är som mest använd på Hebriderna, mer i norr och på Yttre Hebriderna. Man har räknat till 35% på Islay som talar gaeliska men det är tveksamt. Räkningen har gjorts på folkräkningsblankettens kryss för om man lärt gaeliska i skolan. Det har många gjort utan att man kan tala språket. Om man kan gaeliska och man möter någon som man vet också kan så tilltalar man denne på språket av ren hövlighet. Det finns därutöver ett nyvaket nostalgiskt intresse för gaeliskan men ungdomarna ifråga-sätter nyttan med att tala ett språk som man bara kan använda på Islay och öarna däromkring.

För ungdomarna finns världen längre utanför Islay än Hebriderna. Det är ett av Islays problem att de bästa hjärnorna inte kommer tillbaka till ön efter att de lämnat för universiteten på fastlandet. Det märks på ålderspyramiden.