Islays whiskyhistoria

26 miljoner liter ren alkohol är den samlade kapaciteten år 2024 för Islays tio destillerier. Och mer kapacitet är på gång. Åtminstone två destillerier till skall vara i gång om några år. Tolv underverk således på en ö av halva Ölands storlek är inte fy skam! Och inte vilka destillerier som helst. Islay-whisky är för de flesta det samma som rök. Av de tio aktiva är också åtta liktydiga med rökig whisky, riktigt rökig whisky. Lägg därtill att de båda med numera orökt whisky som standardutgåva – Bunnahabhain och Bruichladdich – också har varit rökiga och även i dag har rök i sitt sortiment.

Bruichladdich står dessutom för den allra rökigaste whiskyn som hittills marknadsförts, en Octomore med 308 ppm fenoler (en rökbomb som Ardbeg använder malt med fenolhalt av 55 ppm). Röksmaken kommer från fenoler i torven som används vid torkning av malten. Islaytorven innehåller så mycket mer fenoler och så mycket mindre kolhydrater än torv från andra områden i Skottland. Kolhydraternas inverkan är dämpande på aromen från fenolerna. Det förklarar varför whisky av samma ålder och med samma ppm-halt kan ge så olika smak av rökighet.

Whiskyn började produceras i Skottland för sexhundra år sedan. När den första malten destillerades på Islay är svårt att veta. Många tror att destilleringskonsten kan ha kommit med munkar från Iona (en annan hebridö). Någon har t.o.m. framfört tesen att vikingarna via tidigare kontakter med Mellanöstern skulle kunna vara upphovet till Islays första whisky. Ingen vet. När den första skattmasen anlände till ön 1797 – eller rättare sagt vågade sig dit – hade i alla fall ännu ingen droppe kommit ur spritpannorna om man får tro inbetalningarna för den engelska maltskatt som skulle gälla även i Skottland sedan Act of Union från 1707.

Det var inget bevis för nykterhet utan snarare en självpåtagen skattefrihet. Detta skatteparadis lockade säkert många mindre nogräknade. Tillhåll för dessa tidigare ”destillerier” har hittats och utrustning finns på öns museum. Inte förrän licensieringen trädde i kraft 1823 tog skatteinbetalningarna fart. För att få licens krävdes nämligen en viss utrustning och en viss volym som sållade bort de som störde marknaden med smuggel och lönnbränning i mindre skala.

Senare delen av 1800-talet blev en guldålder för whiskydestillerierna. Coffeypannan innebar ökade produktionsvolymmöjligheter för blendedindustrin, vilket i sin tur krävde mer maltwhisky från Islay att blanda med. På 1860-talet dök den franska vinlusen upp och slog ut vinproduktionen och med den konjaken, som då var whiskyns största konkurrent. Efterfrågan rusade och mer kapacitet behövdes.

På Islay betydde det tillkomsten av både Bruichladdich och Bunnahabhain året 1881. Ardbeg, som var seklets storhet på Islay, gick för högtryck. En arbetsstyrka på 60 personer producerade 1,1 miljoner liter ren alkohol om året. Det var en nivå som det skulle dröja mycket, mycket länge innan man nådde till igen.

För att få kallas skotsk whisky får den enligt lag från 1900-talets början bara innehålla jäst, korn och vatten (inget nämns om den karamellfärg som finns i var och varannan sort, även de mest respektabla). Rökigheten är ingen ingrediens utan en arom som kommer från torvrökningen även om den mesta aromen kommer från faten som whiskyn lagras i, fat som oftast importerats från Amerika eller Spanien. Vare sig korn eller vatten finns numera i överflöd på ön.

Visserligen regnar det mycket i Skottland och allra mest på Hebriderna som först möter de mörka moln som driver in från Atlanten. Förr räckte det säkert till öns invånare och dessutom till att stilla efterfrågan från blendedtillverkarna på fastlandet. Trots allt regnandet finns numera inte vatten alltid för de ständigt ökande kapaciteterna i de allt fler destillerierna. Korn finns inte på långa vägar för att täcka behovet. Det får i stor utsträckning hämtas från det skotska fastlandet.

Men huvudsaken för att whiskyn på Islay blev vad det har blivit – torven – finns, och finns i överflöd. Med nuvarande åtgång, drygt 2.000 ton om året, kommer Islays torvreserv att räcka 5.000 år. Det äldsta destilleriet på Islay anses vara Bowmore. De anger själva 1779 som sitt födelseår och beteckningen som äldst stämmer nog med tanke på att de som startat samtidigt eller tidigare inte längre finns kvar. De flesta var försvinnande små och försvann helt säkert i och med licensieringens krav 1823.

Den var orsaken till att så pass många destillerier tillkom i början av 1800-talet vid den tiden när det var lönt att söka licens. De tre som idag kallas ’Kildalton Three’ (efter församlingen där de ligger) föddes nästan samtidigt: Ardbeg och Laphroaig 1815 samt Lagavulin 1816. Ett tiotal andra destillerier licensierades i ungefär samma årtionde men lades ner eller slogs samman med något av de andra. 1846 startade Caol Ila, det destilleri som så småningom skulle bli störst av dem alla. I dag har det en kapacitet om 6,5 miljoner liter, nästan dubbelt så mycket som det näst största, Bunnahabhain.

”Whiskyn började produceras i Skottland för sexhundra år sedan. När den första malten destillerades på Islay är svårt att veta. Många tror att destilleringskonsten kan ha kommit med munkar från Iona (en annan hebridö).

Någon har t.o.m. framfört tesen att vikingarna via tidigare kontakter med Mellanöstern skulle kunna vara upphovet till Islays första whisky.

Ingen vet.”

Ardbeg 1815

Lika ljus som whiskyvärlden såg ut i slutet på 1800-talet, lika mörk började den på 1900-talet. Pattison-krisen (efter två bröder med alltför kreativ produktutveckling och marknadsföring) drog ned hela den skotska whiskyindustrin, första världskriget, förbudstiden i Amerika, depressionen och andra världskriget lade sordin över de flesta destilleriernas framtidsdrömmar. Alla destillerier fick stänga under andra världskriget, kornet behövdes till annat än sprit. På Islay slogs destillerierna i Port Charlotte (Lochindaal) och Port Ellen ut redan 1929. Den veterligen sista flaskan Lochindaal tömdes vid en begravning 1994.

Men whiskykonjunkturen går nedåt och uppåt. Efter kriget böjde efterfrågakurvan upp igen. På 60-talet var det åter dags att öka kapaciteten. Port Ellen dammades av. Några djärva destillerier sökte marknadsföra maltwhiskyn som den var. Glenfiddich hörde till de första, men på Islay avvaktades det. ”Ingen kan dricka vår rökiga whisky som den är”, sade man och skickade allt till blendedindustrin i land. Caol Ila stängde några år för ombyggnation till en kraftigt ökad kapacitet.

Caol Ila var nu avgjort störst på Islay, men fortfarande var det leveranser till blendedtillverkningen som gällde. Det behövdes en ny krasch innan inställningen till Single Malt ändrades. Kraschen kom 1983. Port Ellen stängdes igen och efter några år monterades destilleriet ned helt. Därefter fanns Port Ellen bara kvar som mälteri. Och fortfarande som en högt prissatt raritet på auktioner och på vissa butikshyllor. Ardbeg och Bruichladdich hankade sig fram. Destillerierna bytte ägare i flera omgångar.

Det var då Laphroaig och Bowmore tog täten och propagerade för den buteljerade maltwhiskyn. De blev inte bara sina egna ambassadörer utan alla Islays whiskyn fick draghjälp, även om det tog tid. Men det var början till en ordentlig uppgång som varar än i dag.

I slutet av 90-talet såldes Ardbeg från malpåsen till franskägda Glenmorangie och lagom till millenieskiftet lyckades en trojka vin- och whiskyhandlare återuppliva avsomnade Bruichladdich med hjälp av den fortfarande i högsta grad levande legenden Jim McEwan. I den fortsatta euforin startades Kilchoman 2005, det första på Islay på 124 år och 13 år senare Ardnahoe. Dessutom öppnades Port Ellen igen 2024.

Kilchoman och Ardnahoe är fortfarande skotskägda. De andra på Islay är numera alla utlandsägda: Bowmore och Laphroaig av japaner, Bruichladdich och Ardbeg av fransmän (olika fransmän), Bunnahabhain av sydafrikaner, Lagavulin, Caol Ila och Port Ellen av engelska alkoholjätten Diageo. Jo, engelskt räknas också som utländskt i Skottland. Men islayborna och skottarna i gemen tycks med glädje acceptera det utländska kapitalet som har renoverat destillerierna till toppklass. Kanske utan att fundera över om det är kapitalet som här hönan och den pågående whiskyboomen som är ägget eller tvärtom.

Ett effektivt, modernt destilleri på Islay har oftast inte längre mältning eller buteljering under destilleriets fögderi. Och definitivt inget tunnbinderi. Därför sysselsätter ett normalstort Islaydestilleri bara omkring 10 personer i produktionen. I dag är de flesta destillerierna på ön produktionsenheter av råspriten. Malten köps från särskilda mälterier även om kölnans silhuett behålls av historiska skäl. Lagring och buteljering sker oftast i land, blenders och marknadsförare och andra beslutsfattare finns på huvudkontor någonstans på fastlandet.

Å andra sidan har besöksverksamheten växt ut till en egen affärsidé som ger whiskyindustrin ett inte föraktfullt tillskott och minst lika många arbetstillfällen som själva produktionen. Guidade turer, shop med försäljning av whisky, souvenirer och kläder är nu en självklarhet vid varje destilleri med självaktning. Helst finns också möjlighet till en bit mat för gästande turister..

Av öns cirka 2.500 arbetsföra befolkning beräknas bara 200-300 vara direkt sysselsatta i destillerierna. Kanske kan dryga tusentalet islaybor på något sätt vara beroende av whiskyn – i positiv bemärkelse – bl.a. genom transporter och annan service eller på hotell och restauranger. Men – på en ö som Islay kan man vara säker på att de allra flesta har whisky i generna. Arbetar de inte själva med whisky gör någon i familjen eller släkten det. Eller man känner någon, som i sin tur …

Om inte annat så finns whiskyn på någon av pubarna.

”Av öns cirka 2.500 arbetsföra befolkning beräknas bara 200-300 vara direkt sysselsatta i destillerierna. Kanske kan dryga tusentalet islaybor på något sätt vara beroende av whiskyn – i positiv bemärkelse – bl.a. genom transporter och annan service eller på hotell och restauranger.

Men – på en ö som Islay kan man vara säker på att de allra flesta har whisky i generna.”

Aktiva destillerier

Islays whiskyhistoria

Ardbeg 1815