Ardbeg, 1815 –
”… Men i lagerhusen ruvade Ardbeg på en slumrande skatt.”
På södra kusten av Islay ligger tre av öns namnkunniga destillerier. De kallas ’The Kildalton Three’ efter församlingen de ligger i. Denna benämning är på väg att behöva ändras till ’The Kildalton Four’ eftersom ett ytterligare destilleri på sydkusten är på gång, t.v. under arbetsnamnet Farkin. Farmen Ardbeg arrenderade Duncan McDougall från 1798.
Ett lagligt destilleri på farmen registrerades av sonen John 1815, som alltså var grundaren. Han son Alexander drev därefter destilleriet vidare – om än handikappad – till sin död 1853 då systrarna Margaret och Flora fick ta över och som därmed blev några av de första kvinnliga destilleri direktörerna i Skottland.
Efter Alexanders rullstolsbundna regim och den därav beroende svårigheten att ha full kontroll över verksamheten fick systrarna hjälp av Colin Hay att reda upp det hela. Agenten Thomas Buchanan i Glasgow hade redan tidigare börjat stötta finansiellt. Trots besvären med ledningen lyckades man utvidga produktionen så pass mycket att man i slutet av 1800-talet var öns största destilleri med en toppnotering från 1887 på 1,1 miljoner liter alkohol under ett och samma år. Denna volym skulle komma att bli den största för destilleriet på mycket länge. Inte förrän 2005, 115 år senare, nådde man samma volym på nytt. Då hade man genomlidit många upp- och nedgångar och många ägarbyten.
Under 1800-talet växte det upp en levande by med över 200 innevånare kring destilleriet. Där fanns affär, det fanns skola för 100 elever, det fanns en kyrkokör och det fanns inte minst en bowling green för det urgamla skotska spelet Bowls. Ardbeg producerade en whisky som var mycket efterfrågad av blended tillverkarna på fastlandet. Att man registrerade Ardbeg som ett eget varumärke, med det speciella a-et, redan 1911 tyder på att man redan då hade en single malt-produktion av intresse.
Före licensieringen av destilleriet brändes i lönn även på Ardbegs marker. Men efter 1815 gällde det att synas från sjövägen. Kustfartygen skulle hitta hit med leveranser och för hämtning av fat till blended producenterna på fastlandet. En egen kaj är en förutsättning.
Ägare till alla ’The Kildalton Three’ var egentligen godsägaren John Ramsay, men 1922 behövde han pengar. Alexander McDougall Ltd köpte loss destilleriet för 19.000 pund ca 1,2 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde. Trots intresset för whiskyn från blended industrin har Ardbeg varit en av brickorna i det internationella spelet som bedrivs av de stora dryckeskonglomeraten och följt med till olika ägare som en del av inkråmet.
Detta ända till 1997, som är ett märkesår för den allt större skaran av Ardbeg-älskare. Destilleriet var stängt under depressionen men hankade sig fram till 1981 när det stängdes ner under 1980-talet. Under tiden fram till den slutliga(?) försäljningen 1997 tjänade Ardbeg förutom som leverantör till blended industrin även som reservdels leverantör till Laphroaigs i full gång varande destilleri med samma ägare.
Men i lagerhusen ruvade Ardbeg på en slumrande skatt. När Alllied Lyons slutligen beslöt sig för att sälja Ardbeg saknades inte köpare. Glenmorangie köpte och skapade sig omedelbart ett gott namn på ön genom intensiva investeringar redan från början. Den egna mältningen var nerlagd sedan 1980. Det gav plats för besöksverksamheten och för kaféet Old Kiln redan inom ett år efter köpet.
Man buteljerade 1975 och 1978 års produktion och blev åter en kultwhisky redan innan produktionen under den nya regimen kunnat börja buteljeras. Redan 1999 bildade man också Ardbeg Committe, en fanklubb för de som åtagit sig att sprida kunskapen om Ardbeg och dess fördelar till ännu ovetande. I dag har kommittén 120.000 ledamöter.
Ed Dodson – från då också Glenmorangieägda Glen Moray – var mannen bakom återställandet av det nedgångna destilleriet till en fungerande produktion. På mindre än ett halvår var man i gång – och har varit sedan dess. Från början efter återstarten var blended leveranserna hälften av produktionen. Numera är produktionen huvudsakligen single malt. Huvudsakliga faten var och är ex-bourbon även om man har haft mycket roligt med andra ekfatsvarianter – t.o.m. i rymden!
Ardbeg är ett bra exempel på vad utländskt kapital har åstadkommit med gamla nerkörda destillerier, både utseendemässigt och innehållsmässigt. Inte undra på att de annars så självbelåtna skottarna ändå ser välvilligt på allt utländskt intresse för sin nationalklenod.
Man har först ökat kapaciteten till årliga 1,3 miljoner liter. Fr o m 2021 har man dubblerat pannorna till fyra och kan nu producera dubbelt upp, ca 2,5 miljoner liter. Mickey Heads, som togs från destilleriet på grannön Jura, och varit destillerichef under större tiden efter återuppväckandet har nu pensionerats och efterträtts av Colin Gordon, i sin tur kommen från Diageo-grannen Lagavulin.
Den befintliga standardutgåvan Ardbeg Ten kom tio år efter övertagandet. Ardbeg Supernova lanserades 2009 som den mest rökiga whiskyn över huvud taget. Den slogs då med Bruichladdichs Octomore om epitetet och har gjort det sedan dess. Supernovan har hållit sig till sina 100 ppm fenoler och har numera gett upp kampen.
Bortsett från denna rökjättarnas kamp är Ardbeg en av de ordinära rökbombernas rökbomb med en ppm-nivå numera runt 55. Ardbegs standardsortiment omfattar Ardbeg Ten, fantastiska Uigeadail, Corryvreckan och sedan några år tillbaka även An Oa. Senaste tillkomsten till Ardbeg är ett bra exempel på vad utländskt kapital har åstadkommit med gamla nerkörda destillerier, både utseendemässigt och innehållsmässigt.
Inte undra på att de annars så självbelåtna skottarna ändå ser välvilligt på allt utländskt intresse för sin nationalklenod. Standardsortimentet är Wee Beastie från 2020. Man har därmed tagit tjuren vid hornen och anger öppet och stolt åldern på en femårig whisky, Wee Beastie.
Ardbegs karaktär efter övertagande och återstarten 1997 har danats av Dr Bill Lumsden. Han var vid tiden för Glenmorangies övertagande destillerichef där. Strax därefter fick han med placering på huvudkontoret i Edinburgh en av whiskyvärldens längsta titlar, ’Director of Distilling, Whisky Creation and Whisky Stocks’.
Varje försök till översättning skulle banalisera denna eleganta titel. Ardbegs ägare Glenmorangie ägs i sin tur av franska lyxföretaget LVMH, en konkurrent till drinkjätten Diageo. Denna jätte äger förutom blenden Johnnie Walker också ett trettiotal malt destillerier i Skottland och är därmed den absolut störste intressenten i skotsk whiskyproduktion. Inte nog med det.
LVMH:s dryckesdivision ägs i sin tur till 34% av – just Diageo! En inte helt konfliktfri komplikation. Som framgår av texten är Ardbeg ett av mina favorit destillerier på Islay, trots en och annan miss genom åren. Jag tänker då på Blasda och alltför många glada lagringsförsök. En standardwhisky som Ardbeg Ten och ett överkomligt flaggskepp som Uigeadail förlåter mycket. Särskilt som kärnsortimentet fyllts på med An Oa.
Text av: Håkan Lind
Fakta
- Uttalas: Aard-beg, med jämn betoning
- Startades: 1815 av John McDougall
- Nuvarande ägare: LVMH, Frankrike via Glenmorangie sedan 1997
- Kapacitet: 2,5 milj. liter alkohol
- Mältning: Ingen egen
- Mäskkar: 4,5 ton
- Jäskar: 6×23.000 liter
- Jäsning: 56 timmar
- Svagspritspannor: 2 x 18.270 liter
- Fylls till: 65%
- Starkspritspannor: 2 x 16.257 liter
- Fylls till: 77%
- Klipp: Relativt lågt, 72–62%
- Karaktär: Hårt torvrökt (55 ppm), lätt till medeltung
- Destillerichef: Colin Gordon sedan 2021
