”I orten Bowmore bor inte ens tusen själar och mycket doftar whisky.”

John P. Simpson köpte farmen Bowmore 1779 men licens på destilleri togs inte ut förrän 1816. Det var då, som de flesta på Islay, ett farm destilleri. Varje destilleri har sin metod att ange födelseåret. Tydligtvis har ledningen på Bowmore anammat första möjliga alternativ eftersom 200-årsjubileet högtidlighölls 1979. Destilleriet såldes 1837 till de tyskättade dryckesbröderna Mutters från Glasgow.

Efter ytterligare några övertaganden i slutet av 1800-talet som slutade i bankrutt kom destilleriet att köpas på 1960-talet av Stanley P Morrisson som drev det till 1994. Då hade namnet ändrats till Morrison Bowmore vilket fortfarande gäller även efter övertagandet av japanerna, via Beam Suntory. Den första japanska delen köptes 1987, hela övertogs 1994.

Från japanernas inträde på scenen hade den från början tunnbindarlärlingen James McEwan vuxit till sig och lärt sig alla delar av whiskytillverkningen, ändrat tilltalet till Jim, spenderat 8 år på fastlandet för att bli en fullfjädrad blender och nu kommit tillbaka för att ta över som destillerichef på Bowmore. När världen vände sig från whisky till vit rom och vodka i början av 80-talet var det dags för de destillerier som kunde att läggas i malpåse, att slåss med vad man hade eller i värsta fall lägga ner.

Vad man hade på Islay var maltwhisky – i överflöd. Varför inte buteljera den lagrade whiskyn som single malt och tala om för världen att den riktiga whiskyn var maltwhiskyn? Men därmed blev uppgiften också en helt annan, som ambassadör för Bowmore.

Det innebar resor över hela världen för att missionera om skotsk whisky, i synnerhet Islay och alldeles särskilt om Bowmore. Det var Jim McEwan – och Laphroaigs Iain Henderson – som blev de verkliga ambassadörerna för single malten och som fick i gång en boom som varar än i denna dag. Den har lett till nystart av ett fyrtiotal, mestadels mindre, destillerier bara i Skottland.

Är det historien som upprepar sig?

Besöksverksamheten är mer arbetskrävande än själva produktionen. Bowmore har länge varit långt fram i det avseendet och har också kunnat erbjuda övernattning i omgjorda arbetarbostäder. Det perfekta arrangemanget således för besökande whisky intresserade grupper. Bowmore har fortfarande mältningsgolv, vilket är både en möjlighet att påverka whiskyns arom och att visa besökare en del av det hantverk som numera automatiserats i mälterier.

Ett destilleri på Islay kan vara bara en produktionsenhet, låt vara den viktigaste, eller omfatta hela företaget. I Bowmore-fallet finns de viktiga blender- och marknadsfunktionerna på fastlandet. På Islay huserar David Turner som destillerichef med uppgift att producera en otadlig råsprit med de resurser och de ingredienser man kommit överens om.

Vilka fat som skall användas för lagring och hur de skall blandas vid senare buteljering avgörs av andra funktioner som finns på ett industriområde i Glasgow. Mycket lagras numera på fastlandet. Kvar finns dock ’No 1 warehouse’ som ligger under vattennivån och funnits runt 200 år. Ett annat lagerhus har byggts om till en uppskattad simhall för allmänheten.

Mältningen görs ofta effektivare av särskilda mälterier, på fastlandet eller i Port Ellen. Bowmore har dock valt att fortsatt ha ett eget mältningsgolv för 30% av produktionen. Bowmore har en mittenposition inte bara på ön utan också beträffande rökigheten. De intensivaste rökbomberna hittar man på sydkusten bland ’The Kildalton Three’, i norr eller nordöst finns de lite mildare och t.o.m. rökfria Bunnahabhain och Bruichladdich.

Bowmore ligger på en ppm-nivå fenoler runt 20. Det åldersangivna standardsortimentet är 12, 15 eller 18 år. Bowmore har varit, tillsammans med Lagavulin och Laphroaig, de mest kända Islay-whiskyna där Bowmore varit den snälla varianten. Tyvärr har den under senare år kompletterats med alltför(?) många karaktärslösa NAS-utgåvor. För egen del har Bowmore alltid betraktats som ”en god vän”, den första Islay som jag någonsin kom i kontakt med – på rekommendation från en annan god vän.

Innan nedgången på 1980-talet besöktes destilleriet av det forna imperiets drottning, Elisabet II. Med handväska, givetvis. Det första destilleri besöket hon gjort över huvud taget sägs det, åtminstone officiellt.