Bruichladdich, 1881 –

”Bruichladdich är till salu!”

Det är svårt att missa Bruichladdichs destilleri om man korsar Islay med bil– eller cykel. Längs A847, en av de två huvudvägarna genom Islay, stöter man på ett antal hus och skylten Bruichladdich. Det är en by men framför allt destilleriet med samma namn. Framför sig har destilleriet viken Loch Indaal som skär djupt in i Islays centrala delar.

På andra sidan havsviken ser man huvudorten Bowmore med dess destilleri, också i strandkanten. Det är inte så lätt att veta hur man skall uttala Bruichladdich. Det sägs vara bland de 50 svåraste ortnamnen i Skottland att uttala. Men när man väl vet så blir det inte så svårt. På svensk-fonetiska är det ’Bro-kläddi’ med betoningen på ä-et. Gaeliskan har vanligtvis betoningen på näst sista stavelsen.

Tre bröder Harvey hade på 1880-talet ärvt två destillerier i Glasgow men tyckte att de skulle ha ett var. De hade var och en sinkompetens. Den ene var tekniker som kunde utforma ett effektivt destilleri, den andre kunde hantverket i destilleriet och den tredje hade kapitalet att förverkliga deras intentioner.

Ingen av dem var den verklige entreprenören och det var inte kommande generationer Harvey heller. Efter upp– och nedgångar under femtitalet år gick destilleriet ur släkten 1936. Det kom sedan att utsättas för många försäljningar och nästan lika många malpåsar till slutet av förra seklet.

Destilleriet som ”alltid” funnits där hade – som det verkade – slutligen somnat in i mitten av 1990-talet. Mejeriet i näraliggande Port Charlotte hade gått samma öde till mötes. Arbetslösheten var alltså legio och i stigande. Men samtidigt hade en f.d. vinhandlare från London, Mark Reynier, tillsammans med två kompanjoner startat den oberoende buteljeraren Murray MacDavid i Skottland.

Mark hade tidigt fattat tycke för Bruichladdich och under dess skakiga 80-tal försökt köpa det. Hans propåer besvarades inte ens, men en dag vid sekelskiftet hördes dåvarande ägaren Whyte & McKay av sig: ”Bruichladdich är till salu!” I malpåse sedan fem år, men med utrustningen i stort sett intakt och med 7000 fat whisky i varierande ålder i lagerhusen.

De tre med Murray MacDavid – Mark Reynier, Simon Coughlin och Gordon Wright – slog till omedelbart. De köpte 1,4 miljoner liter whisky för 6 miljoner pund och fick ett destilleri på köpet, som de själva uttryckte det. Då hade trion några år tidigare fått nej till att köpa Ardbeg där säljaren i stället valde Glenmorangie.

Timingen kunde inte varit bättre. Intresset för maltwhisky var stort och uppåtgående.

Bruichladdichs båda starkspritspannor är osedvanligt höga och smalhalsade.

Till skillnad från många andra nystartade destillerier fanns egen whisky snart att buteljera. Kunniga destilleri arbetare fanns utanför dörren. Själva destilleriet betecknades visserligen som ett ’Victorianskt museum’  men med hjälp av reservdelar som gick att uppbringa och med hjälp av folk som inget hellre ville än att komma tillbaka gick det att putsa upp Bruichladdich till ett fungerande destilleri.

En av de främsta orsakerna till att en uppgift som lätt kunde tagit flera år ändå klarades på fem månader var Bruichladdichs förre ’brewer’ Duncan MacGillivray. Han hade tjugo år i destilleriet bakom sig och kunde varenda skruv, varenda del av utrustningen och hade dessutom en betydande kunskap om råvaran kornet.

Mark trodde mer på kornets egenskaper som smakbärare än någon annan. Han ifrågasatte den allmänna meningen att minst 70% av smaken i en whisky kommer från faten. Möjligen hade han fått sina tankar från Duncan MacGillivray. Den förre Springbank direktören Gordon Wright lockade den  levande legenden och destillerichefen Jim McEwan över viken, från 35 år på Bowmore till det ännu oskrivna projektet Bruichladdich.

Trojkan Reynier/Coughlin/Wright blev i ett andetag den nya – och synnerligen framgångsrika skulle det visa sig – trojkan Reynier/McEwan/MacGillivray. Det är svårt för en utomstående att bedöma vem som varit mest bidragande till framgången efter nystarten: Mark Reyniers strategi, Duncan MacGillivrays kännedom om varje liten del i utrustningen och  lokalerna eller JimMcEwans näsa och engagemang.

Helt klart har Jims ande i alla fall varit synonym med Bruichladdich under  åren efter nystarten. Men det var tack vare Duncan som den underbara natten i juni 2000 då man fick fram de första dropparna inte fick vänta till 2001. På trappan hade uppmuntrande ortsbor den morgonen efter satt en korg med the och scones till nattens hjältar.

Redan 2012 hade Bruichladdich blivit en vinstmaskin och vuxit till öns störste arbetsgivare. Finansiärerna kände att det var dags att kamma hem vinsten. Trots Mark Reyniers motstånd blev Bruichladdich franska Rémy Cointreaus för 58 miljoner pund, en nära tiofaldig utväxling på bara 12 år.

De som upplevde de första pionjäråren säger att det idag är en annan anda i företaget, inte lika familjär men kanske nödvändig. I dag är man 80 anställda och öns störste arbetsgivare, på väg mot hundra. Remy Cointreau kunde inte bidra med industriella lösningar för whiskyframställningen men de kunde erbjuda nödvändigt kapital för ytterligare expansion.

De 1,4 miljoner liter på fat från 70-, 80- och 90-talen som ingick i köpet var mer än en hel dåtida årsproduktion. Här fanns oändliga möjligheter till blandningar med den återuppväckta produktionen. Här fanns också grunden till varför Bruichladdich efter återuppståndelsen inte varit så fokuserat på att  göra en stor sak av sin första tioåring.

Och varför de arbetat för en transparens när det gäller innehållet som motsats till den skotska whiskyindustrins rigida hållning till åldersangivelsen där den yngsta beståndsdelen är avgörande för whiskyns ålder, hur liten den beståndsdelen än är. Man har valt att lagra på fat med en osedvanligt hög procent – 68,5 mot normala 63,5% (varför lagra mer vatten än man behöver?). Man har också valt att så småningom buteljera aldrig lägre än 46%, också ett val som bidragit till den smakrika karaktären.

Den väl skyddade innergården omgärdas av shop, buteljering, kontor.

Av dagens nio Islay-destillerier är det endast Kilchoman som kan beteckna sig som ett ”farm distillery”, där alla delar av produktionsprocessen från korn till flaska finns inom det egna företaget. Bruichladdich saknar mältningen men planerar att ta hem den för att därefter vara 100% Islay, åtminstone för en del av produktionen.

Av de ursprungligt ansvariga för Bruichladdichs återuppståndelse – Mark Reynier, Duncan MacGillivray och Jim McEwan – äringen kvar i dag. Mark försvann i samband med försäljningen, Jim pensionerade sig för fem år sedan (även om han nu ägnar tiden åt Ardnahoe) och Duncan avled 2020 efter sex år som pensionär.

Men de som har den närmaste påverkan på whiskyn är folk som anställts av Duncan, Mark och Jim. Av någon anledning har destilleriet fallit till föga och producerar även gin, The Botanist. Sådana avsteg som gin eller vodka är inte ovanliga bland  nystartade destillerier. Den spriten kräver ingen längre lagring och kan alltså förränta sig snabbare.

Bruichladdich är – som lätt kan förstås av texten – ett av mina favorit destillerier på Islay. Tre olika karaktärer – orökt Bruichladdich, hårdrökt Port Charlotte och maximalt rökt Octomore (upp till 309 ppm!!!), aldrig svagare än 46%. Om man – av någon anledning – skulle vilja ha en rökfri afton behöver man inte lämna Islay. En Classic Laddie är gott nog.

Text: Håkan Lind

Fakta

 

  • Uttalas: Bro-kläddi med betoningen på ä-et
  • Startades: 1881 av bröderna William, John och Robert Harvey
  • Nuvarande ägare: Rémy Cointreau, Frankrike sedan 2012
  • Kapacitet: 2 milj. liter alkohol
  • Mältning: Ingen egen
  • Mäskkar: 7 ton
  • Jäskar: 6 x 35.000 liter
  • Jäsning: 50–100 timmar
  • Svagspritspannor: 2 x 17.300 liter
    • Fylls till: 66%
  • Starkspritspannor: 2 x 12.274 liter
    • Fylls till: 58%
  • Klipp: –
  • Karaktär: Smakrik och medeltung
  • Destillerichef: Allan Logan sedan 2014

 

 

 

Shares

Denna sida innehåller information om alkoholhaltiga drycker. Du skall därför vara minst 20 år för att besöka den.

Jag är under 20 år.