Lagavulin, 1816 –
”En Lagavulin är alltid en Lagavulin!”
John Johnston startade destilleriet 1816. 1852 övertogs det av John Graham som då också drev Laphroaig som förmyndare under ett antal år. 1867 övertogs Lagavulin av James Logan som sedan introducerade sin systerson Peter Mackie, ’Restless Peter’, som arvtagare 1890. Då hade han redan egen whisky agenturfirma i Glasgow. Restless (bråkige) Peter var en envis ägare, men i granndestilleriet Laphroaigs Ian Hunter mötte han sin överman. Peter Mackies agentur hade under hela 1800-talet varit agent för Laphroaig men på villkor som inte Ian Hunter kände sig nöjd med när han blev varse.
Agenturen sades upp vilket Peter Mackie i sin tur inte var nöjd med och ett riktigt krig startade. Restless Peter försökte köpa Laphroaig utan att lyckas, köpte över en stillman utan att därmed komma över hemligheten med Laphroaigs smakprofil, han ledde t.o.m. om vattenflödet till Laphroaigs destilleri men förlorade tilltaget i rätten och fick återställa det. Till slut byggde Peter det destilleri, Malt Mill, som i detalj kopierade pannorna från Laphroaig. Men ingenting lyckades. Malt Mill höll dock ut fram till 1962 innan det stängdes och revs. Någon del användes dock fortfarande för Lagavulin. Besökscentret ligger i en gammal Malt Mill-byggnad.
Anblicken av denna ståtliga destilleri byggnad får byn Lagavulin nästan att förblekna. Men den räknar i och för sig inte många hus.
Blenden White Horse var Peter Mackies påfund och 1924 ombildades bolaget till White Horse Distillers som blev ägare till Lagavulin. Efter ytterligare någon ombildning har destilleriet så småningom blivit en del av Diageo då det bildades 1997. Det här har borgat för ganska stabila ägarförhållanden under lång tid på senare tid.
1974 avvecklades naturligt nog mältningen. Också Diageoägda Port Ellen Maltings sköter den delen effektivare. Som för alla destillerier blev 80-talet en mardröm. Produktionen fick dras ner till ett minimum innan den åter kom i gång på 90-talet. Den tidigare produktionsminskningen kom att straffa sig efter millenieskiftet då Lagavulin saknade tillräckligt med lagrad whisky för att kunna upprätthålla distributionen av sin standardutgåva, 16 year old.
P.g.a. att Lagavulin till större delen producerats för olika blends (exempelvis White Horse) har intresset för singel malt-buteljeringar varit blygsamt från destilleriets sida. Även buteljeringar av oberoende buteljerare har varit betydligt färre än från andra destillerier på Islay.
Den bristande tillgången på lagrad whisky har lösts. Men det svalare intresset för destilleributeljeringar har inneburit att standard-sortimentet är relativt begränsat. Förutom den vanligaste, 16 yo, finns i stort sett bara en 12-årig Cask Strength och Distiller’s Edition, 16-åringen som är slutlagarad på PX-fat. Genomgående är karaktären tung och oljig som inte lämnar någon oberörd. Lagavulin fyller sina pannor till 90% fullt och reducerar därmed kopparkontakten. Tillsammans med långsam destillering och sluttande lyne arm ger detta en komplex och tung whisky.
Lagavulin buteljerar sina standard (utom givetvis cask strength) fortfarande på 43%. Inte alla whisky kommer undan med den styrkan (eller svagheten), men Lagavulin gör det. Fram till 2008 ingick Lagavulin i blends som White Horse, men därefter går nästan allt till destilleriets egna single malt-buteljeringar.
Lejonparten av Lagavulin lagras på hogsheads ex-bourbon, d.v.s. ca 250 liter. Majoriteten av faten är refill, d.v.s. att de har använts för whiskylagring förut, i Lagavulins fall ofta så många gånger som åtta, fast då bränns faten invändigt efter varannan gång. PPM-halten fenoler i Lagavulin är 35, vilket placerar whiskyn på samma rökighetsnivå som Caol Ila, men betydligt lägre än Laphroaig och Ardbeg och högre än Bowmore.
Som flera av Islays destillerier lagrar inte Lagavulin merparten av sina fat på ön. Whiskyn lämnar Islay numera i tankbilar för att mogna på fastlandet. Det är också där Master Blender Craig Wilson har sin bas liksom den kommersiella styrningen. På ön ansvarar numera Pierrick Guillaume för att råspriten håller den önskvärda kvaliteten – och kvantiteten.
Pannornas utseende är en av anledningarna till den smakrika och kraftiga whisky som Lagavulin är. Den förhållandevisa korta halsen och nedåtriktade kondensrör samtidigt som pannan fylls nästan helt inför destilleringen ger stora möjligheter för smaker och aromer att hanka sig över krönet.
Den kvinnliga destillerichefen Georgie Crawford, Islays enda, efterträddes av Colin Gordon, som nyligen försvunnit till samma position hos grannen Ardbeg och i sin tur efterträtts av Pierrick Guillaume, tidigare destillerichef på likaledes Diageoägda Caol Ila. För övrigt har Georgie Crawford också därefter lämnat Diageo-sfären och ’köpts upp’ av The Whisky Exchange-bröderna Singhs nya destilleriskapelse vid Farkin mellan Port Ellen och Laphroaig. Karusellen har tagit riktig fart.
Lagavulin är ett av mina favorit destillerier på Islay framför allt -beroende på sin alltid lika säkra sextonåring – ”En Lagavulin är alltid en Lagavulin!”
Text av: Håkan Lind
Den som har turen att få gå en tur i något av destilleriets lagerhus med legenden Ian McArthur kan skatta sig lycklig. Inte bara för att han låter dig dra upp en ordentlig dram ur ett fyrtioårigt fat, han delar gärna med sig av lagerhusens hemligheter i övrigt. Inklusive tipset att avsluta dagen med ett glas 16-årig Lagavulin. I hemmet.
Fakta
- Uttalas: ’La-gga-voo-lin’ med betoningen på oo
- Startades: 1816 av John Johnston
- Nuvarande ägare: Diageo, engelskt börsföretag sedan bildandet 1997
- Kapacitet: 2,45 milj. liter alkohol
- Mältning: Ingen egen
- Mäskkar: 4,3 ton
- Jäskar: 10 x 22.000 liter
- Jäsning: 55–75 timmar
- Svagspritspannor: 2 x 11.000 liter
- Fylls till: 95%
- Starkspritspannor: 2 x 12.500 liter
- Fylls till: Till 92%
- Fylls till: Till 92%
- Klipp: –
- Karaktär: Hårt torvrökt, smakrik och kraftig
- Destillerichef: Jordan Paisley sedan 2022
