”I think you make the finest whisky in the world!”

Två forskande whisky nördar anser sig säkra på sin sak att Laphroaigs destilleri startade 1826, men firman själv anger 1815 som sitt födelseår. Skulle destilleriet vara licensierat 1815 som man själv hävdar var det i så fall med de rekord unga entreprenörens bröderna Johnston Donald, 24 år och Alexander 12 år! Mer troligt är att de dokument som visar 1826 är de riktiga.

De ger dessutom destilleriet en chans att högtidlig hålla sin redan avfirade 200-årsdag vid ytterligare ett tillfälle. För övrigt anses det allmänt troligt att destillering på de ägor som kom att bli Laphroaigs började betydligt tidigare än 1815, men då olagligt som brukligt på Islay. Alexander sålde på 1830-talet sin del till Donald för 350 pund och for till Australien.

1847 föll Donald i en kokande vörttunna och dog två dar senare. Det sägs att ingen kunde få en så härlig död. Destilleriet gick via krångliga vägar i släktled efter släktled tills slutligen den nära släktingen Ian Hunter kom. Efter en lika krånglig arvstvist kunde han ta över och blev sedan en legendarisk ledare under 1900-talets första hälft. Han höll inte bara sina anställda i en järnhand.

Han var också framgångsrik  marknadsförare och lyckades sälja Laphroaig som medicinalelixir till USA under förbudstiden. Det var  den enda whisky som lyckades passera de kinkiga tullarna. Produktionen hade mest varit till blended  men Ian ville öka andelen single malt. Agenten Peter Mackie ansågs ha ett för bra avtal som Ian ville avveckla.

Peter Mackie eller ’Restless’ Peter som han kallades, som faktiskt ärvt intilliggande Lagavulin, ville å sin sida ta över Laphroaig. Dess smak var omtyckt och efterfrågad bland blended tillverkarna. Restless Peter rustade för ”krig”. Först slogs man om vattnet till Laphroaig. Restless Peters tilltag att leda om fåran och strypa tillgången från Kilbride Reservoir gillades inte av rätten.

Då försökte i stället  Restless Peter att kopiera sin konkurrent, Han köpte över en stillman – med hemligheterna trodde man – och byggde upp ett identiskt destilleri vad utrustningen beträffade. The Malt Mill kom till men blev aldrig en riktig framgång och försvann så småningom. Laphroaigs smakprofil förblev unik.

Under hela första hälften av 1900-talet kom Laphroaig att leva kommersiellt lyckligt under Ian Hunter, den siste utlöparen i grundarfamiljen Johnston. Han dog barnlös 1954 och överlämnade Laphroaig och dess hemligheter till Elisabeth ”Bessie” Williamson, en trotjänande kvinna vars fulla koppling till  den stränge Ian förblivit helt outforskad.

Även hon blev barnlös menhennes ande svävade fortsatt och  tacksamt över destilleriet resten av seklet. En av hennes efterföljare, Iain Henderson kom underfjorton år att föra Laphroaig till än högre höjder. Det var Iain – och Jim McEwan från Bowmore – som var de  främsta ambassadörerna för single-maltens framgångar långt utanför Skottlands gränser. Denna framgång bidrog till att hela whisky industrin att resa sig ur den djupa efterfrågenedgången på 1980-talet.

Laphroaig kom i amerikansk ägo efter ”Bessie”. Via flera krångliga vägar så blev så småningom den japanska drink-jätten Suntory att bli ägare till amerikanska Beam. Därför är nu, sedan 2013, Laphroaig kusin med Islay-kollegan Bowmore, Glen Garioch, Ardmore och Auchentos han förutom blenden  Teacher’s.