Laphroaig, 1815 (1826) –

”I think you make the finest whisky in the world!”

Två forskande whisky nördar anser sig säkra på sin sak att Laphroaigs destilleri startade 1826, men firman själv anger 1815 som sitt födelseår. Skulle destilleriet vara licensierat 1815 som man själv hävdar var det i så fall med de rekord unga entreprenörens bröderna Johnston Donald, 24 år och Alexander 12 år! Mer troligt är att de dokument som visar 1826 är de riktiga.

De ger dessutom destilleriet en chans att högtidlig hålla sin redan avfirade 200-årsdag vid ytterligare ett tillfälle. För övrigt anses det allmänt troligt att destillering på de ägor som kom att bli Laphroaigs började betydligt tidigare än 1815, men då olagligt som brukligt på Islay. Alexander sålde på 1830-talet sin del till Donald för 350 pund och for till Australien.

1847 föll Donald i en kokande vörttunna och dog två dar senare. Det sägs att ingen kunde få en så härlig död. Destilleriet gick via krångliga vägar i släktled efter släktled tills slutligen den nära släktingen Ian Hunter kom. Efter en lika krånglig arvstvist kunde han ta över och blev sedan en legendarisk ledare under 1900-talets första hälft. Han höll inte bara sina anställda i en järnhand.

Han var också framgångsrik  marknadsförare och lyckades sälja Laphroaig som medicinalelixir till USA under förbudstiden. Det var  den enda whisky som lyckades passera de kinkiga tullarna. Produktionen hade mest varit till blended  men Ian ville öka andelen single malt. Agenten Peter Mackie ansågs ha ett för bra avtal som Ian ville avveckla.


Peter Mackie eller ’Restless’ Peter som han kallades, som faktiskt ärvt intilliggande Lagavulin, ville å sin sida ta över Laphroaig. Dess smak var omtyckt och efterfrågad bland blended tillverkarna. Restless Peter rustade för ”krig”. Först slogs man om vattnet till Laphroaig. Restless Peters tilltag att leda om fåran och strypa tillgången från Kilbride Reservoir gillades inte av rätten.

Då försökte i stället  Restless Peter att kopiera sin konkurrent, Han köpte över en stillman – med hemligheterna trodde man – och byggde upp ett identiskt destilleri vad utrustningen beträffade. The Malt Mill kom till men blev aldrig en riktig framgång och försvann så småningom. Laphroaigs smakprofil förblev unik.

Under hela första hälften av 1900-talet kom Laphroaig att leva kommersiellt lyckligt under Ian Hunter, den siste utlöparen i grundarfamiljen Johnston. Han dog barnlös 1954 och överlämnade Laphroaig och dess hemligheter till Elisabeth ”Bessie” Williamson, en trotjänande kvinna vars fulla koppling till  den stränge Ian förblivit helt outforskad.

Även hon blev barnlös menhennes ande svävade fortsatt och  tacksamt över destilleriet resten av seklet. En av hennes efterföljare, Iain Henderson kom underfjorton år att föra Laphroaig till än högre höjder. Det var Iain – och Jim McEwan från Bowmore – som var de  främsta ambassadörerna för single-maltens framgångar långt utanför Skottlands gränser. Denna framgång bidrog till att hela whisky industrin att resa sig ur den djupa efterfrågenedgången på 1980-talet.

Laphroaig kom i amerikansk ägo efter ”Bessie”. Via flera krångliga vägar så blev så småningom den japanska drink-jätten Suntory att bli ägare till amerikanska Beam. Därför är nu, sedan 2013, Laphroaig kusin med Islay-kollegan Bowmore, Glen Garioch, Ardmore och Auchentos han förutom blenden  Teacher’s.

John Campbell, Laphroaigs härförare på plats.

Laphroaig är trots sin framtoning och extroverta position på marknaden alltså också något av öns mystiker. Alla är överens om dess rökiga profil som många andra på ön, men Laphroaig lägger därtill en tjärsmak som de är ensamma om. Smakprofilen har varit mycket eftersökt bland avnämarna i blended produktionen.

Förutom fatlagringen finns många faktorer  som påverkar smaken: pannornas form, storlek och höjd och inte minst deras fyllnadsgrad, tiden för jäsning respektive destillering, kondensrörens lutning och längd, typ av kondensering, kornets sort, ppm-halten fenoler och hanteringen vid mältningen, vattnets ursprung, den färdiga spritens alkoholstyrka, destilleringens klipp (mellan vilka alkoholstyrkor som råspriten tas) med mera.

Det finns som synes många parametrar att skruva på för att kunna kopiera någon annans smakprofil. Laphroaig mältar ungefär 15% av sin egen produktion medan resten kommer från Port Ellen och från fastlandet. Normalt anses kvaliteten på det vatten som används till whiskyproduktionen mest vara av värde för innovativa marknadsförare.

Men när det gäller vattnet till Laphroaig hävdar destillerichefen John Campbell att runt 15% av Laphroaigs unika smak emanerar från vattnet i Kilbride Reservoir. Laphroaig har den egenheten att antingen hatar man den eller så älskar man den. Laphroaig 10 yo var min första kontakt med den besynnerliga smaken i skiftet mellan 1980 och -90-tal. Utan att någon omedelbar kärlek uppstod.

Tvärtom tog det flera år innan jag återkom, men därefter har å andra sidan, kärleken intensifierats. 10 yo med sina ynka 40% är egentligen för lite för att bli tillräckligt komplex. Å andra sidan brukar Laphroaig nu och då buteljera tioåringen i sin fatstyrka! Då talar vi om 55–57% ungefär. För att inte tala om 18-åringen, en saga ”based on a true story” som t.o.m. kan få den bestämdaste Laphroaig-hataren att tveka. Röksmaken äts upp av åldern (på whiskyn).

Sex av pannorna i Laphroaigs pannhus (den sjunde skymtar något i förgrunden). Den första delen i destilleringen, sk foreshot, tar 45 minuter hos Laphroaig mot mer normala 15 minuter hos andra. En av avvikelserna som påverkar smakprofilen. Man skymtar här att de avledande kondensrören strävar uppåt från pannorna, också en ovanlighet.

Beviset för Kungligt Hovleverantörskap i Storbritannien är s.k. Royal Warrant. Laphroaig är det enda destilleri som fått en sådan utfärdad av HRH Prince Charles. Han har personligen varit där tre gånger.  Men så är också prinsen den nuvarande Lord of the Isles, en titel som för länge sedan och under lång  tid bars av den noblaste av alla ädlingar i hela England och Skottland, endast övertrumfad av kungarna själva.

Laphroaig har inte bara hovleverantörs beviset, de har också prinsens ord: ”I think you make the finest whisky in the world!”. Som framgår av texten är Laphroaig ett av mina favorit destillerier på Islay, inte minst tack vare den standardutgåva, 10 yo som höll på att orsaka en utebliven efterforskning av andra pärlor som destilleriet erbjudit och erbjuder.

Text av: Håkan Lind

Destilleriets fan-klubb, Friends of Laphroaig startades 1994 och har nu attraherat mer än 700.000 entusiaster. Var och en av dessa äger en kvadratfot torvåker intill destilleriet. Den lilla svenska flaggan markerar en svensk innehavares inmutning. Som sådan kunde man därefter anta den skotska är evördigheten Laird, något som lagstiftningen fick ändra efter hand som tusentalet ”lairder” anslöt sig till fan-klubben. Kvar står emellertid destilleriets åtagande att betala årlig hyra (en dram Laphroaig) för de medlemmar som utkräver den på plats.

Fakta

 

  • Uttalas: La-fråjg
  • Startades: 1815 (eller 1826) av bröderna Alexander och Donald Johnston
  • Nuvarande ägare: Suntory, Japan via Beam  Suntory sedan 2013
  • Kapacitet: 3,3 milj. liter alkohol
  • Mältning: 15% egen
  • Mash: 9 ton
  • Mäskning: 6 x 53.000 liter
  • Jäsning: Minst 55 timmar
  • Svagspritspannor: 3 x 10.900 liter
    • Fylls till: 95%
  • Starkspritspannor: 1 x 9.400 och 3 x 4.700 liter
    • Fylls till: 50%
  • Klipp:
  • Karaktär: Kraftigt rökig med viss tjärsmak
  • Destillerichef: John Campbell sedan 2006
Shares

Denna sida innehåller information om alkoholhaltiga drycker. Du skall därför vara minst 20 år för att besöka den.

Jag är under 20 år.