Läs mer om Jackie Thomsons resa på Ardbeg
”I’m in hospitality — in the whisky industry”
Man kan inte nog framhålla Jackie Thomsons betydelse för besökarnas
välbefinnande på Islay, eller kanske mer specifikt på Ardbeg Distillery. Åtskilliga är de hungriga och törstiga gäster som placerats och serverats av henne eller hennes kollegor på The Kiln Café. När man besöker Ardbeg under de allra mest hektiska dagarna på året och restaurangen bubblar av gäster från jordens alla hörn, lyckas Jackie alltid på något märkligt sätt se till att det finns ett disponibelt hörn, ett bord eller åtminstone en uppfattning när det nästa stol blir ledig. Och inte sällan erbjuds en god dram som ursäkt för att man tvingats vänta några ögonblick. Med ett smittande leende på läpparna lyckas hon på sitt alldeles egna vis få samtliga att känna sig priviligierade.
”I’m in hospitality — in the whisky industry” skriver hon i en kommentar. Efter att under en kort period varit ansvarig för Glenmorganies besökscenter följde hon med flyttlasset mot Islay när det blev aktuellt i samband med att LVMH 1997 köpte och övertog Ardbeg Distillery.
Jackie hade aldrig tidigare besökt ön utan var som hon erkänner: “… blissfully
ignorant of Islay” när jag får kontakt med henne via mejl. Och lägger till när jag undrar lite närmare om hur hon överhuvudtaget hittade till whiskyindustrin: ”It just happened serendipitously”.
Hon beskriver i vilket sorgligt skick destilleriet och dess omgivningar var när hon anlände. Illa omhändertaget av de tidigare ägarna, allt som oftast helt utan omskötsel och där destilleriet under långa tider legat i malpåse. Den gamla kölnan som stått oanvänd sedan sjuttiotalet byggdes nu om till ett kafé och restaurang, vars rykte omedelbart tog fart. Kvalitén Jackie Thomson och hennes team visade upp hade ditintills inte skådats bland destillerierna på ön, och var av sådan sort att även utländska besökare gärna intog sin lunch samt eventuellt en wee-dram på Ardbeg istället för på det destilleri de ursprungligen kommit för att besöka.
Själv åt jag till exempel min fösta lunch på the Kiln runt millenniumskiftet tillsammans med Robin Shields, då tillträdande manager på Laphroaig. Ryktena om maten och servisens förträfflighet spreds över världen och idag tar Jackie och hennes kollegor emot inte mindre än cirka hundratusen gäster vart år. Även om hon idag erkänner att det kanske har blivit lite för mycket fokus på restaurangen under åren, vilket delvis tagit strålkastarljuset från whiskyn. Corona-pandemin fick hjulen att stanna upp, vilket enligt Jackie inte enbart varit av ondo utan virusets konsekvenser har bidragit till att företaget nu hunnit med att skapa bättre förutsättningar för både restaurationen såväl som för fokusen på whiskyn, som ju trots allt är huvudskälet till att besökarna hittar dit.
Bland annat kommer man vid sitt nästa besök mötas av en food truck ’the ARDstream trailer’ som snabbt ska kunna ombesörja att de gäster som önskar sig något lättare till livs, eller bara fylla ut en tom mage ska tillgodoses effektivt. Medan the Kiln Café omformats till en mer traditionell och ’relaxed’ bistro med komplett meny. Vi samtalar (digitalt) vidare och jag hör mig för om hennes erfarenheter och syn på kvinnornas situation och funktion i industrin. I svaret läser jag att hon numera upplever branschen som allt mindre konservativ och gläds åt att fler kvinnor gör betydande insatser för whiskyindustrin i alla led.
Bland annat nämner hon Rachel Barrie i lagerhusen uppe i Tain som vars arbete resulterar i mirakler. Men Jackie målar även upp hoppfulla bilder om hur unga kvinnor nu lättare tillåts utvecklas i sina respektive roller samt att deras kunskaper bättre tas tillvara inom industrin.
Jackie förtydligar det som ’heartwarming’ när hon ser hur kvinnor allt oftare uppmuntras och tillåts följa sina intentioner och professionella drömmar inom whiskyindustrin.
Men utvecklar även: “It is a fabulous industry in which, we hope, people can shine for their talents and passion… be they girls or boys!”.
Granskar man whiskyhistorien, speciellt om vi vänder oss lite längre tillbaka i tiden, finner man att produktionen under åtskilliga decennier sköttes av bönder, mjölnare och dess närmaste grannar. Avgörande var närheten till korn och vatten. Inte sällan kompletterades lantbrukares kassakistor med aromrikt bistånd av uisge beatha.
Om man med det perspektivet framför ögonen, ser på vem som egentligen ombesörjde den faktiska produktionen inser vi att det ofta var familjens husmor som såg till att mäsk och destillation sköttes med den omsorg som fordrades. Husbonden ägnade förmodligen all sin vakna tid till skötseln av gård och djur. Men när det så var dags att avnjuta brygden stod trots allt alltid gubbarna längst fram i kön. Tyvärr kanske lite för törstiga och lite för svaga i karaktären emellanåt.
När whiskytillverkningen en bit in på artonhundratalet blir reglerad och hembränningen ersattes av större anläggningar anlände investerarna till Islay, och då precis som nu, var det uteslutande män. De investerade och byggde, skapade infrastruktur och såg till att försäljningen till städerna, både inom, såväl som utanför landets gränser tog fart. Men talesättet att ’bakom varje framgångsrik man står en kvinna’ kan i mångt och mycket även i detta fall broderas och hängas upp över spiselkransen.
”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna”
Vid flera destillerier, även långt in i modern tid, har kvinnor ansvarat för betydande del av driften. Även om det aldrig officiellt blivit erkänts, eller ens nedtecknats. Mest berömd är förstås Bessie Williamson som efter många års hårt arbete vid sidan av Ian Hunter till sist fick det fulla ansvaret över Laphroaig Distillery. Vid andra världskrigets slutskede, blev således Bessie den första kvinnan som att under nittonhundratalet officiellt äga och driva ett whiskydestilleri i Skottland. Men förmodligen inte den första kvinnan som sett till att whiskytillvekningen under åren skötts någorlunda gnisselfritt.
Ett stycke ner på vägen från Ardbeg mot Port Ellen har en annan kvinna satt sitt tydliga avtryck i Islays nutida whiskyhistorien, och kommer fortsättningsvis även göra det in i framtiden. Georgie Crawford återvände till sin barndoms ö efter ett antal år på fastlandet och 2015 fick hon ansvaret för Lagavulin Distillery och inte nog med det, utan förordnades dessutom därefter till projektledare för återuppstarten av Port Ellen Distillery. I dagarna har det därtill annonserats att Georgie Crawford utsetts till huvudansvarig för ett helt nytt whiskydestilleri på Islay.
Jackie och Georgie är långt ifrån ensamma eller unika, och de ska inte betraktas som symboler, inte heller är de inkvoterade eller rekryterade som varumärken, de är helgjutna representanter för en industri som i princip, fram till helt nyligen undanhållit halva befolkningen whiskyns magi. Kanske ska vi passa på att tacka Bessie lite extra när vi passerar den vackra sänkan vid den breda bukten, bugar vördnadsfullt mot dalgången där kvarnen låg, på väg mot ett besök hos Jackie Thomson förstås.
Text skriven av: Jan Groth
