Port Ellen, 1825 (2024?) –
”Efter att ha varit försvunnet i 40 år skall Port Ellen återuppstå som destilleri!”
Färjan från Kennacraig till Islay svänger in i bukten Kilnaughton Bay just före landningen vid färje-läget i samhället Port Ellen. Då syns föröver, öster om den vida sandstranden de typiska, numera vita whiskylagerhusen med PORT ELLEN i stora svarta bokstäver. Intill sticker också de karakteristiska pagodtaken upp på den kölna som gjort tjänst i destilleriets tidigare liv, ett liv som avslutades 1983.
Bakom de här byggnaderna reser sig, sedan början på 1970-talet, mycket större byggnader av industriellt snitt. Det är Port Ellen Maltings mältningsanläggning, Diageos kapacitet för att försörja många av öns destillerier med malt enligt önskade specifikationer.
Om något år skall en ny, ännu modernare byggnad med glasfasad mot havet ha tagit form just väster om lagerhusen och dessutom ha tagits i bruk. Härinne skall whiskyframställningens produktionsprocess finnas med de två stora pannorna som mest spektakulära objekt.
I anslutning skall också ett besökscenter uppföras, något som aldrig tidigare funnits på detta destilleri. Men numera är ett besökscenter ett måste för varje maltdestilleri med självaktning. Efter att ha varit försvunnet i 40 år skall Port Ellen återuppstå som destilleri! Och därigenom bli Islays tionde aktiva destilleri.
I det upphaussade läge som whiskyindustrin fortfarande befinner sig i, efter trettio år sedan vändningen, har inte minst Diageo hakat på för att återuppliva såväl Port Ellen som höglandsdestilleriet Brora. De två är föremålen för det £35-miljoners investeringsprogram som presenterades 2017. Från början sades att återöppningen planerats till 2020. Nu sägs det 2023, parentesen i rubriken finns med tanke på återuppståndelsen, frågetecknet finns med tanke på förskjutningen.
Som många andra historiska whiskymärken daterar sig ursprunget för Port Ellen till 1825 eller kring den tiden då destillerierna såg till att uppfylla de krav som stipulerades för att de skulle betraktas som lagliga och därmed etablerade.
Själva orten Port Ellen hade då nyligen grundats av Islays ägare, lairden Walter Frederick Campbell, och namngivits efter hustrun Eleanor. Den som grundade destilleriet var Alexander Mackay och platsen valdes lämpligt nog där det fanns en maltkvarn (som förmodligen levererat malt till de många illegala brännerierna på Islay).
Som för lika många andra var de första åren besvärliga och här var de så besvärliga att Alexander gav upp i mitten av det följande decenniet. Den som tog över och blev den som utvecklade destilleriet till ett betydande sådant var John Ramsay. Ramsay kom till Islay endast 18 år gammal och blev en driven affärsman inte minst pga partnerskap med lairden Campbell. De båda låg bakom tillkomsten av en reguljär ångfärjelinje från Port Ellen mellan Islay och Glasgow. Därigenom blev Port Ellen också navet i kommunikationerna i st f huvudorten Bowmore.
John Ramsay hade vid slutet av sin framgångsrika levnad 1892 bl.a. drivit fram Port Ellen till ett av de större destillerierna på Islay. Efter några affärer blev destilleriet en del av jätten DCL 1925. I DCL:s innehav var Port Ellen ändå bland de mindre, vilket fick till följd att destilleriet fick stänga fem år senare när förbudstiden och depressionen slagit till och destilleriet väcktes inte till liv igen förrän i slutet av 1960-talet. Under de följande sexton åren skulle tillräckligt med whisky produceras för att fortfarande finnas kvar, värderad till allt högre priser.
Medan Port Ellen fortfarande producerades i början på 1980-talet bedömdes den inte vara någon av koncernens allra mest värdefulla whiskyn. Tvärtom var det den som man bedömde lättast kunde undvaras i den situation som då uppstod, då överproduktionen slog hårt mot whiskyindustrin. Det som så småningom skulle bli Diageo hade Caol Ila och Lagavulin förutom Port Ellen att hantera på Islay. Senare tider säger att Port Ellen är en ’late bloomer’. Vid tiden för behov av att reducera kapaciteten fanns som äldst en 16-åring (efter den första återstarten 1967) och då hade den inte hunnit blomma ut för fullt.
”Port Ellen fanns inte
mer som destilleri…”
Port Ellen lades 1983 inte enbart i en malpåse. Utrustningen monterades ned och såldes. Byggnaderna kom att användas för lagring av Diageos övriga Islaymärken som Lagavulin och Caol Ila. Och för mälteriets kontor. Port Ellen fanns inte mer som destilleri. Det fanns således inget att återuppväcka när Diageo 2017 bestämde sig för att rekonstruera Port Ellen, inte som Bruichladdich år 2000 eller Ardbeg några år tidigare. För att få liv i Port Ellen krävs ny byggnation och ny utrustning. Nu skall det också tillkomma ett besökscenter, något som Port Ellen saknat under åren som enbart mälteriföretag.
Uppgiften var sagd att bli ett återuppväckande av den whisky som producerades senast och som alltså visat en sådan utveckling, speciellt på ”äldre” dar. Med utrustning som ansluter till den som en gång fanns, dvs det ena pannparet medan ett andra pannpar av mindre format skall användas för mer experimentella recept.
Det finns gott om dokumentation om såväl byggnader, utrustning som recept och det finns fortfarande folk kvar som jobbade på destilleriet innan det stängdes. Ett av Lagavulins mest kända ansikten, Iain MacArthur, är en av dem som började sin bana på Port Ellen. Och inte minst finns det facit, i form av Port Ellen-whisky i lagerhusen, för att jämföra med om man lyckas få fram en whisky av samma kaliber som tidigare.
Den whisky som har kommit att älskas av så många, som har betecknats vara en ’late bloomer’, var en rökig i samma härad som Caol ila och Lagavulin (35 ppm) och som lagrades i såväl ex-bourbon som i sherryfat (i proportionerna 80-20%). Den whisky som nu finns i lagerhusen är minst 40 år gammal i den mån den inte är buteljerad och som en ’late bloomer’ blir den ändå svår att jämföra med den whisky som tidigast 2033 kommer att uppnå den tidigare så viktiga tioårsåldern.
Ett frågetecken inför nyöppningen är Diageos förmåga att behålla nyckelpersoner som åtnjutit företagets förtroende. Georgie Crawford, en ileach (fast kvinnlig) just från samhället Port Ellen, har ett gediget tjugoårigt whiskyförflutet, varav fjorton år hos Diageo och därav många år som destillerichef på Lagavulin.
När Diageo redogjorde för sina planer att återuppväcka Port Ellen var det Georgie som fick uppdraget att hålla i återuppbyggnaden. Men tre år senare – långt innan uppvaknandet hade slutförts – kunde Whisky Exchange-bröderna Singh locka över henne till motsvarande uppgift för deras eget nya Islaydestilleri, Portintruan, strax utanför samhället Port Ellen. Därmed avslutades Georgies till synes lyckosamma Diageo-karriär.
Så här ser han då ut, han som har övertagit Georgie Crawfords uppgifter sedan flykten för ett år sedan. Han heter Alexander McDonald och har nu blivit officiell chef för det nya destilleriet. Han är ingen ursprunglig ileach, men har arbetat relativt lång tid på Islay för såväl Kilchoman som för Caol Ila och Lagavulin innan övergången till Port Ellen.
Om den senast publicerade tidsplanen följs kommer Port Ellen att bli det tionde aktiva destilleriet på Islay och det nyligen namngivna, Elixirägda Portintruan det elfte. Det erbjuder ordentliga utmaningar för den besökare som bestämmer sig för att klara av alla destillerierna. Och fortfarande är väl inte planerna för Jean Donnay’s Gartbreck (i så fall det tolfte på Islay) helt avskrivna? Med närbelägna Jura har vi därefter ändå dussinet fullt.
Text av: Håkan Lind
Fakta
- Uttalas: Por-tä-llen med betoningen på tä
- Startades: 1825 av Alexander MacKay
- Nuvarande ägare: Diageo
- Kapacitet: Beräknad till 0,8 milj. LPA
- Mältning: Från systerföretaget nästgårds
- Svagspritspannor: 2 x 28.000 liter
- Starkspritspannor: 2 x 25.000 liter
- Karaktär: Medium torvrökt
- Destillerichef: Alexander McDonald från 2022
