Bunnahabhain 1883 –

Vägen till Bunnahabhain har inte varit en av Islays bästa. Den byggdes senast 1960, men den är föremål för en del av sydafrikanske ägaren Distells tre-års program för omformning av destilleriet. Hittills är det ”bara” 10.000 besökare som hittar – eller vågar – ta sig hit varje år, det i särklass minsta antalet av öns samtliga destillerier.

Bunnahabhain har en historia som på flera sätt skiljer sig från de andra destillerierna på Islay från 1800-talet. Destilleriet byggdes inte upp av en familj utan av ett bolag, The Islay Distillery Company. Bolagets grundare var James Ford, en vinhandlare från Edinburgh, James Watson Greenlees från Campbeltowns mest framstående whiskyfamilj och William A. Robertson, en whiskygrossist från Glasgow.

Bolaget fick en lyckad start men redan i slutet på 1880-talet mattades efterfrågan vilket gjorde att de gick samman med William Grant i bolaget Highland Distillers. Det bolaget kom att äga Bunnahabhain ända till 1999 medan andra Islay-destillerier gick igenom ett flertal försäljningar. Den stabila ägarsituationen kunde dock inte klara destilleriet från behov av tidvisa nedstängningar. Under den stora depressionen på 30-talet, under andra världskriget och under början av nedgången i början av 1980-talet blev det malpåse och vid en del andra perioder har man tvingats köra på sparlåga. Man skall betänka att nästan femtio nya destillerier växte upp mellan 1870 och 1900. Bara hälften av dessa finns kvar i denna dag.

Det geografiska läget var då, som nu, mins sagt isolerat i det nordöstra hörnet av ön en bit bortom allfarvägarna. Från början klarades all kommunikation sjövägen med hjälp av den egna piren. Man fick efter hand bygga en väg fram och man fick bygga arbetarbostäder med egen skola. Men läget gav också skydd för Atlantens vrede med en naturlig hamn och en fantastisk utsikt över grannön Jura med bergsformationen The Paps. Byggnaderna blev viktorianskt imponerande och kapaciteten en av de större både på Islay och i Skottland som helhet.

Edrington som övertog destilleriet 1999 sålde det vidare 20203 till Burn Stewart, dotterbolag till CL Financial, ett Trinidadbaserat spritbolag. Både Bruichladdich- och Ardbegförsäljningarna runt senaste sekelskiftet omfattade även ungefärligen en årsproduktion i lagrade fat. Bunnahabhain köptes däremot enbart som en produktionsresurs. Inte många fyllda fat följde med affären. Det var ett misstag som i möjligaste mån fick repareras i efterhand genom tillköp.

Ägarbolaget blev ett rov för finanskraschen 2008 följt av ett antal år utan strategisk ledning. Det ledde till högst varierande utnyttjande av öns tredje största produktionskapacitet. 2014 övertogs Burn Stewart med Bunnahabhain av dess sydafrikanske distributör, Distell. Av det omfattande omdaningsprogrammet att döma var förändringen lyckosam.

Marknadspositioneringen var från början klart uttalad: Ingen single malt. Whiskyn var helt ämnad för blendedtillverkarna med en kapacitet av 900.000 liter alkohol per år, vilket var en av Skottlands största vid den tiden. Kapaciteten har successivt ökats till den nuvarande nivån på 2.740 liter.

Bunnahahbhains destillerichef Andrew Brown på destilleriets egen pir som idag är utan den funktion som
från början var den enda kommunikationsvägen till och från destilleriet.

Från början och ända fram till 1960-talet var whiskyn Islayskt tungt rökig. Sedan 1963 dess har produktionen i huvudsak koncentrerats på lättare, orökt whisky framför allt för Famous Grouse, Cutty Sark och Black Bottle. Den senare är en blended som ingår i koncernen. På senare tid har man börjat buteljera en torvrökt whisky, Toiteach, som kan ses som en återgång till den gamla tidens Bunnahabhain. Med en ppmhalt fenoler på 20 håller man sig dock på den måttliga nivån. Lagringen sker till största delen på fastlandet men allt avsett för buteljering lagras på Islay.

Bunnahabhain buteljerade sin 12 yo redan från 1979, då till 40%. Då ansåg man sig också tvingad till kylfiltrera den med tanke på amerikanska kunder, som föredrar sin whisky iskall (liksom allt annat drickbart). Standarden har också buteljerats till 43% men sedan 2010 har styrkan fastställts till 46,3% och då har också kylfiltreringen tagits bort. Den som inte tror på att en starkare whisky bär med sig en större arom skall smaka en 43% Bunnahabhain i jämförelse med en 46,3. Tala om skillnad!

Vem, utanför Islay eller de övriga gaeliska territorierna på öarna väster om det skotska fastlandet, kan gissa sig till hur man skall uttala Bunnahabhain? Därför brukar många lite slarvigt kalla det för Bunna’. Kanske hade jag själv inte så pass tidigt som jag gjorde lockats till att prova denna Islay-whisky om det inte varit för stavningen.

Som framgår av texten är Bunnahabhain ett av mina favoritdestillerier på Islay – 18-åringen är dessutom min hustrus allra mesta favorit. För egen del är Darach Ùr en absolut favorit – med nyeksfinish upp till fyra månader men i övrigt utan åldersangivelse. När man kan få tag på den.

Text: Håkan Lind

Fakta

      • Uttalas: Bunna-haa-ven, med betoning på aa
      • Startades: 1883 av Ford/Watson/Robertson
      • Nuvarande ägare: Distell, Sydafrika via Burn Stewart sedan 2014
      • Kapacitet: 2,74 milj. liter alkohol
      • Mältning: Ingen egen
      • Mäskkar: 12,5 ton
      • Jäskar: 6 x 66.500 liter
      • Jäsning: 48–110 timmar
      • Svagspritspannor: 2 x 35.366 liter
        • Fylls till: 47%
      • Starkspritspannor: 2 x 15.546 liter
        • Fylls till: 60%
      • Klipp: 72–64% (60% på rökig sprit)
      • Karaktär: Huvudsakligen rökfri
      • Destillerichef: Andrew Brown sedan 2011

Denna sida innehåller information om alkoholhaltiga drycker. Du skall därför vara minst 20 år för att besöka den.

Jag är under 20 år.